Om inte om hade det sett annorlunda ut. Vaknar mitt i natten och hela min idrottskarriär spelas upp i ultrarapid. Alla vägval jag tvingades göra och hur svårt det vara att få allt på plats, att skapa förutsättningarna för att lyckas.
Det är lätt att vara kritisk framför TV:n när jag ser aktiva misslyckas, stappla omkring vilsna, underprestera. Som om jag glömt hur det var. Hur svårt det var och hur mycket tid och energi allt det där runtomkring egentligen tog.
Fick jag ens chansen att lyckas? Nej, egentligen fick jag nog aldrig det, inte på det sätt som hade krävts. Jag fick försöka skapa det mesta själv med stark support hemifrån såklart, ekonomisk till en liten del, moraliskt och mentalt i stora delar. Men det räckte inte.
Jag åkte till Torsby hösten 1981 på vinst och förlust. Ville så gärna satsa på skidskyttet. Av det blev det en höst och en vinter på Lantmäteriet som pinnpojke. Långa dagar i fält, träning på kvällarna. Boende på golv hos kompisar, i en stuga på Långberget och till sist inneboende i ett rum. Det var en svår tid. Energin gick till att överleva mer än träna.
Det är lätt att vara kritisk framför TV:n när jag ser aktiva misslyckas, stappla omkring vilsna, underprestera. Som om jag glömt hur det var. Hur svårt det var och hur mycket tid och energi allt det där runtomkring egentligen tog.
Fick jag ens chansen att lyckas? Nej, egentligen fick jag nog aldrig det, inte på det sätt som hade krävts. Jag fick försöka skapa det mesta själv med stark support hemifrån såklart, ekonomisk till en liten del, moraliskt och mentalt i stora delar. Men det räckte inte.
Jag åkte till Torsby hösten 1981 på vinst och förlust. Ville så gärna satsa på skidskyttet. Av det blev det en höst och en vinter på Lantmäteriet som pinnpojke. Långa dagar i fält, träning på kvällarna. Boende på golv hos kompisar, i en stuga på Långberget och till sist inneboende i ett rum. Det var en svår tid. Energin gick till att överleva mer än träna.
SM 1982 i Häverödal minns jag svagt. Sköt till mig och Bore ett brons i stafetten men då hade mamma åkt hem och missade triumfen. SM 1983 åkte jag utan att ha kunna kombinationsträna alls. Det blev rätt lyckat trots allt med bland annat guld i lag men också en katastrofal insats i stafetten. När jag ser resultatlistan idag och ser vad ett bättre skytte hade lett till grämer jag mig såklart.
SM 1984 minns jag inte mycket av men bra gick det inte. Minns att jag kom in i täten på sträcka 1 i stafetten och den första skjutningen, det är väl allt. SM gick på fjället i Sälen så det var väl överhuvudtaget inget att minnas. När jag åkte hem därifrån kändes det snopet, bittert, ett ofriviligt farväl.
Efter det tog karriären i stort sett slut. Skiftet till skejt kom, utbildning kom ivägen, skada i en fot som till slut krävde gipsning. Jag gjorde ett halvhjärtat försök till comeback 1994 med start på SM och några tävlingar till. Skyttet funkade med åkning räckte inte alls till, hade missat alldeles för mycket där mellan 1986 och 1994, tekniskt och fysiskt och hängde inte med allsi den fria stilen. Sköt i alla fall 0-0-0-3 i min sista tävling i Molkom och hade väl nollat om det inte vore för skakiga ben som inte orkade skejta.
Nu är allt länge sedan. Skriver medan jag fortfarande minns. OS väcker minnen till liv, det är väl det bästa och det värsta med de olympiska spelen. Den där drömmen om landslag, blått och gult, pallen, flaggan - vad kom den ifrån egentligen. Magin i det där ringarna. Och vad var den värd? Svåra frågor tränger sig på. Tränger undan dem och går vidare, tänker jag. Men det är lätt att tänka och skriva, svårare att göra. Men jag måste försöka. Allt är länge sedan och det är sedan länge dags att gå vidare. Minnas, glädjas åt det som var och upptäcka nya möjligheter och vyer.
Kommentera