Vi börjar vi Källtorpssjön, snuddar vid Dammtorpssjön och sen Söderbysjön. På toppen av backen efter tre kilometer kan vi ana Ulvsjön och sen dyker Källtorpssjön upp igen. Vi är ute på "sjömilen".
Under vägen och in bland grusåsarna, strax glimtar Sandasjön mellan trädstammarna till höger om stigen. En tung klättring upp på nästa ås och sen glittrar Strålsjön vid foten av utförslöpan. I nästa branta stigning upp på åsen som leder ända ut till Saltsjöbaden och Erstavikens klippor passarar vi Sandasjön en andra gång. Stigen är stenig och dammig och flygsanden så mjuk som mjöl. Det doftar gott av tall och sand med friska stråk av myr och vatten från de sjöar vi passerar.
Gröna handmålade markeringar leder oss genom Nackareservatet och efter en dryg timme är vi tillbaka vid Hellasgården vid Källtorpssjöns strand. 12 km utlovades men trots en extra slinga stannar båda våra GPS-klockor på 11.5 km och den mil som sägs vara en mil kan knappast vara mer än 8 km och de utlovade 12 knappast fler än 10.5. Men det gör inget alls.
Den här banan är den jag alltid längtar till, den där allt började och kanske är det alltid här jag springer, oavsett var jag springer mina pass. Milen vid Hellas är milarnas mil, oavsett hur lång den nu är. Och kanske kan det kallas Sjömilen i fortsättningen? Vet ingen milbana som passerar så många sjöar.
