Rullar hemåt i skymningen genom södra Bergslagen. Skogen sprakar i höstglöd när vi passerar Risinge och Finspång. Över 350 år sedan vår förfader kom hit från Belgien och slog sig ned och stannade kvar. I samma riktning som bilen rullar spred sig släkten längs ett band av bruk.
 
Nu rullar vi hemåt och lämnar bakom oss Norrköping som under De Geer utvecklades till att bli Sveriges Manchester. Nu är det bara ett minne, byggnaderna vid Strömmen minner om tider som flytt. Vi passerar Bergslagens huvudstad Örebro där kungen kröntes i Slottet vid ån. Det skymmer nu, snart mörkt. Vi lämnar slätten och klättrar över bergen mot försvarsindustrins hjärta Karlskoga. Det var här järn blev till stål och stängde De Geers kanontillverkning där i Finspång i sydöst.
 
En sista kraftansträngning tar oss över bergen till drottningens hamn Kristinehamn. Ännu en utskeppningshamn för järnbärarlandet. I norr hertigens bergslagsstad Filipstad och i väster väntar en annan hertigs stad, Karlstad, målet för vår resa. Vi reser en väg som är fylld av hemkomster. Som ett pussel av hågkomster som blir till en hemkomst.
 
En sista backe bara, förbi skaldens födelsehem i Alsterns dal. Ett sista bruk passeras. Hit kom skottar redan på 1100-talet. Sen följde en decennier av verksamhet där vattnets kraft togs till vara. En sista sväng, höger, vänster, höger, sen är vi hemma. En hemkomst bland alla andra hemkomster men idag är det en hemkomst som känns lite extra. Åkte bort och trodde det var ett första steg bort men jag hade fel. Hemma igen. En hemkomst att minnas.