Det är juni 1976. Snart är grundskolan ett minne blott. Killen i stor blond kalufs, kort skinnjacka och grön-vit rutig skjorta ler oskyldigt och glatt in i sin egen kamera, en rysk Zenit B laddad med Kodachrome 64, diafilm. På skolgården spelas handbollsmatcher mellan lärare och elever och jag är där och dokumenterar. Tydligen finns en journalist i mig redan då, men det fattar jag inte. Jag vet inte heller att hela mitt liv kommer att byta riktning efter den där sommaren. Redan i augusti körs jag av mina föräldrar till Torsby i norra Värmland och börjar på skidgymnasiet i Torsby. Jag börjar pendla mellan Torsby och Stockholm, en resa på drygt 5 timmar med byten i Kil eller Karlstad. Rälsbuss mellan Kil och Torsby i två timmar, en skakande och bullrande resa som jag bara ha glada minnen från. Samma sak med tåget innan, vi spelade kort och pluggade och jag minns aldrig att tiden gick långsamt.
Innan Torsby var jag en annan. Jag tror jag kände mig utanför med mitt idrottsintresse, med skidåkningen, vintrarna i Dalarna och Hälsingland, redan då lite i en annan värld och med ett större perspektiv än mina kamrater. Hade vänner i småorter i Bergslagen, var hemma där, trygg. Tror jag var mer flackande i min identitet hemma, osäker. Ställde mig ofta utanför och betraktade, eller for från grej till grej, letade och sökte.
I Torsby kom jag hem direkt nästan. Fick vara med likasinnade, leva min dröm, var mig själv fullt ut. Skidor och musik, plugga och vila. Träna och tävla. Jag stortrivdes. De där åren 1976 till 1979 satte djupa, djupa spår. Jag tror att jag egentligen aldrig gått ur det där, blivit en överliggare på ett sätt. Lever lite samma liv än idag, rutiner, resor, träning. Identiteten satte sig djupt och präglar mig i allt jag gör. Idag ser jag mig fortfarande som en längdåkare, först och främst, även om det börjar bli svårt med snön och de milda vintrarna. Ibland drömmer jag om comeback, men bara drömmer och jag vet varför.
Det hände andra saker under de där åren som också ändrade livet och som påverkade livet för alltid. Och även jag gick på pumpen och tränade för hårt när framgången kom för fort. Riktigt bra blev jag först 1983-1985, sen skadad och sen kom skejten, utbildning och dåliga vintrar och sen var karriären förbi. När jag tänker tillbaka går det inte att undvika tankar på att inte om. Men det är naturligtvis meningslöst . Det blev som det blev och det blev riktigt bra. Nu tittar jag på den där grabben igen. Liten och smal, mest ett stort hår. Tror jag vägde 63 kg då. Gick upp till 72 kg till 1977. Idag väger jag 84 kg och har fått både axlar och skidåkarrumpa.
Det lite osäkra leendet har blivit fastare med åren, identiteten har satt sig och den sitter. Jag är på väg att bli den jag är fullt ut och jag står för det. Värderingarna sitter djupt och de sitter nog redan där i juni 1976. De har inte ändrats även om livet tagit en helt annan riktning. Tänk vad en bild berättar. På avslutningen bar jag morfars frack med hatt och ville vara David Bowie. Men nån Bowie-frisyr blev det aldrig, det satte mamma stopp för (även om jag visste exakt var i Farsta Centrum de kunde klippa en sådan).
Sommaren 1976 åkte vi till Värmland och sprang 5-dagars i orientering. Minns att vi efter nån etapp gjorde ett besök i Torsby och minns att jag tyckte det kändes väldigt litet men spännande. Jag visste ju inte då att jag skulle komma in och komma att bo där i totalt fyra år. Nu är det ett tag sen jag var där men i tanken är jag där varje vecka. Jag går kvar, lever kvar i drömmen, det enkla livet, äta, träna, sova, lyssna på musik, läsa, tävla. Och mitt liv i Värmland går inte på sitt 44:de år. Ett bra liv. Det var nog om det livet jag drömde där på skolgården i juni 1976.
Kommentera