Mitt hjärtas slag

Går omkring i ett annat landskap format av drömmar och musik. Hur mina högtalare strömmar musik av ELO, 10 CC, Dire Straits och City Boy. Skön stämsång, ringande gitarrer, stråkar. Musik från en annan tid, musik från mitt 70-tal. Det var då jag drömde stora drömmar. Drömmar som handlade om att bli framgångsrik längdåkare, att få idrotta på heltid, att bli en riktig skidåkare och inte bara en Stockholmare på lagg.

Hur min kasettebandspelare på skrivbordet i det lilla rummet på elevhemmet i Torsby strömmade Ulf Lundells Törst och i skidfodralet stod tre par Peltonen och väntade, ett par fortfarande i trä men med grafitbelag. De första heldräkterna för skidåkning kom. Vi kallade dem kondomdräkter och det tog verkligen emot att lägga bort skidstrumporna. Jag köpte en grön vit Therinit-dräkt i det nya materialet men med knäkorta ben. På en bild i Hammarbyiten syns det tydligt att den var för liten, kort i ärmar och ben och jag minns att mamma fick sy kardeborreband vid knäna för att den inte skulle glida upp.

När kondomen sen slog igenom drog vi de korta strumporna utanpå i alla fall, kanske som en slags hyllning till flydda tider eller så kunde vi helt enkelt inte lära nytt. Idag känns det ju helt främmande men sådär var det i brytningstiden, det var svårt att släppa greppet om det gamla och lita på det nya.

Musiken var viktig men då mellan passen och på kvällarna vid pluggandet. 1979-80 nån gång kom första freestylebandspelaren, en bärbar kassettebandspelare som blev en ständig följeslagare på buss och tågresor genom landet. Väldigt mycket jobb lades på att spela in band för kommande resor, rita omslag och greja. Idag laddar jag min Ipod med samma låtar på några minuter men rutinen är densamma.

Via Facebook får jag en länk till en dokumentärfilm om Ingvald Midelf, ledare och kompis från IF Linden. Sitter en stund och gråter framför datorn när jag ser Igge släpa sig fram med ett par skidstavar, oförmögen att lyfta benen säger han. Vi som var med vet, eller tror oss nog veta att hans höftleder sedan länge nog är utslitna men något gör att han inte kan erkänna det. Bilderna talar sitt tydliga språk när han får frågan och jag ser sorgen i hans ögon.

Minns ett läger i Bruksvallarna med Linden. Igge var med såklart, illa klädd som vanligt och lika förberedd med utrustningen, bohemisk då som nu. Om någon var den ofrivillige skidåkaren så var det han. När vi andra lyssnade på musik i bussen och mellan passen tecknade och målade Igge. Från lägret med Linden minns jag särskilt en skiva med Broken Home som jag spelade in och lyssnade på intensivt medan blicken läste av de ändlösa hedarna mellan Sveg och Funäsdalen, via just Hede.

Den långa bussresan till och från Bruksvallarna gjorde jag i flera år och den var alltid lika bra. Fylld av förväntan och längtan, musik, kortspel, samvaro och snack. Fina dagar i spåren, både med Linden och sen när mamma åkte med och lagade mat åt mig, bror Ola och hans kompis Kalle. Mamma knatade fram och tillbaka till Konsum men matkassarna bara för att vi skulle få åka skidor. En sådan mamma är min mamma, hon visste och vet vad som krävs. Själv var jag i kanoform och låg i hasorna på Lasse Håland rätt många pass, tror att jag där också lärde mig att åka skidor på riktigt-riktigt. Finns grejer som jag lärade mig av Lasse, rytm och övergångar som sitter fortfarande. Skidor kan se så lätt ut, precis som balett, men ingen ser att hjärta och lungor går på max, det är det som är finessen och skönheten, lättheten i form när kroppen går på max och allt ändå bara flyter och nästa backe inte skrämmer utan lockar.

Kanske är det det som jag jagar än idag. Och visst är det alla dessa minnen som jagar mig när musiken strömmar ur högtalarna. Att bli gammal är en enda lång flyttstädning har författaren Torgny Lindgren sagt. Förmodligen är det den städningen jag börjat nu, vilse i drömmar från förr, vilseledd av musiken men blicken bakåt och framåt samtidig. Hjärtat växlar mella eufori och sorg, skratt och tårar blandas och livet går trotts allt vidare, mot ännu en säsong. För så är det och kommer det alltid att vara i mitt liv, det har jag förstått nu. Säsongen börjar i november och slutar i mitten av april. Resten är en tid av förberedelser, för nästa säsong till den dag ingen ny säsong väntar.