Mitt hjärtas slag

Kanske kommer det en dag när jag inte kan springa längre. En dag när det sista löpsteget är sprunget. Försöker blicka framåt och se det hända. Men kanske händer det aldrig. Kanske är det inte alls så det kommer att bli. Kanske blir stegen färre och färre istället. Glesare mellan passen är det redan. Ont gör det nästan alltid. Lyckligt är jag varje gång. Jag vill springa. Måste kolla av mina marker, mina domäner. Visst sker det en förändring, i mig och i mina marker. Men mycket är också som det alltid varit. Steget är när det vill sig fortfarnade rappt och snappt. Kan fortfarande blixtra till över en berghäll eller ut på en stig. Men växlingarna går inte lika snabbt som förr, det tar tid att slå om. Mycket blir ett malande i en begränsad zon och takt. Femminutersfart kan jag hålla varsomhelst. 4.20 tempo är sällan ett bekymmer. 3.30 som förr en omöjlighet. Milen under 45 inga som helst bekymmer. Halvmaran under 1.45 går i träningsfart. Under 1.30 fortfarande möjligt. Maran på 3.30 ska gå. Under tre har jag bara varit en gång, gott så. Skidorna då, undrar du. Jo, där fattas väl mest snön, annars är allt som vanligt. Rullar rullskidor starkt och snabb, snabbare än någonsin faktiskt. Bra teknik, lärt mig det nya hyfsat, tränat på gym och orkar staka. Tänk om jag varit så här stark förr, då när det hade behövts. Nu lyser snön med sin frånvaro och snurrande på konstsnö roar inte på samma sätt. Lusten och drivkraften kom och kommer från naturupplevelsen. Från granskogar och myrar, från åker och äng och en och annan golbana. Men det är nog slut med det. Klimatet tog vintern och snön och in klev sommarrullskidåkaren. Går och längtar till fel skidsäsong. Knäppt men fullt logiskt. Några steg till finns det att ta, och några vintrar till blir det, kanske.