Det är i slutet av februari. Jag springer ned mot Vänern. Det är lite snö och is men en ganska dålig och bar vinter. Rullar nedför på asfalten och möter vinden från sjön. Det kyler lite i bröstet och jag stannar bortom bussens vändhållplats och pustar lite. Plötsligt känns det konstigt, stressat på något sätt. Kikar på pulsklockan. Tror inte det jag ser, pulsen är skyhög. Vilar nån minut till och springer iväg. Pulsen normal igen. Berättar om det när jag kommer hem men gör ingen stor sak av det.
Någon vecka senare händer samma sak. Den här gången efter ett skidpass i Kristinehamn, när jag duschat. Pulsen stiker iväg men lugnar sig rätt snabbt. Och så tredje gången då, mitt i passet och det ger sig inte när jag kommer hem. Blir till slut akuten och efter några timmar upp på avdelning. Förmaksfladder. Grattis. Det ger sig på morgonen innan läkaren kommer. Skickas hem med uppmningen att köra på och sen stränga instruktioner för att åka in och starta om hjärtat om det skulle behövas. April blir lugn, känner inget. Maj ett par gånger, juni ett par gånger. Nytt läkarbesök och remiss för ablation i Örebro. Semester och tränar på nästan som vanligt men efter tre avbrutna pass har jag fått nog. Augusti, september och oktober utan träning, bara golf och promenader. Går rätt bra trots allt. Fast bra, vet jag inte. Inombords är det lättare kaos. Oro, konstiga tankar om att allt är slut. Tittar då och då på prylarna, längtar och undrar om jag kommer ut igen. Så kommer beskedet. 8 november är det dags. Orolig såklart, hur det ska gå och hur det ska blir. Måste lita på läkarna. Måste tro att allt nu kommer lösa sig. Att jag snart är tillbaka där jag vill vara. Om inte, är den här texten ett farväl till min försvinnande identitet. Den idrottare jag var och och ville vara. Alla timmar jag lagt ned för att bli den jag är. Alla timmar som var mitt liv. Idrotten som allt kretsade runt. Som var jag. Vem var jag innan jag sprang? Och vem blir jag nu?
Kommentera