Hej vännen, det är farfar som skriver till dig. Det är i början av november och efter dagar av blåst och regn har det äntligen klarnat upp. Nästan alla löv har blåst av nu och de börjar bli grått och kalt i markerna här runt Majas.
Jag skriver till dig för att berätta lite om hur det är här nu månaderna innan du kommer till världen. Vi är mitt inne i en pandemi, det heter så när en smittsamsjukdom sprider sig snabbt över hela världen. Sen i början av mars har jag fått sitta här hemma och jobba. Din pappas gamla rum har blivit ett kontor och jag sitter här omgiven mina skivor, gitarrerna och en nyinköpt klaviatur. Men jag jobbar mest, hinner inte med musiken och skrivandet.
Den här texten ligger på en blogg, en slags dagbok som jag började skriva redan 2007, långt innan du var påtänkt. Den handlar om mig och mina tankar om livet och att leva. Allt jag har skrivit här har jag skrivit till dig, för att du ska kunna känna och förstå vem din farfar var. Jag har gjort det för jag lärde aldrig känna min farfar och inte heller min morfar. Min morfar dog när jag bara var 5 år gammal och min farfar hade en hörselskada som gjorde honom tyst och tillbakadragen. Jag är väldigt lik min morfar säger min mamma och min morbror och det sa även min mormor när hon levde. Hela mitt liv har jag jagat min morfar, försökt lära känna honom. Det är därför jag skriver till dig och har skrivit länge. Så att du ska slippa jaga efter mig, så att du lättare ska förstå vem jag var och vad jag ville och tyckte var viktigt i livet.
Jag tror du förstår för du kommer att vara lik din pappa, som är lik mig som jag är lik min pappa och min mamma, min morfar och ja, du fattar. Allt hänger ihop och det är det som är viktigt att förstå. Att du förstår vad du kommer ifrån, hur du hänger samman med historien. Kanske är det det som jag ägna mest tid åt, att försöka förstå det stora pusslet, hur allt hänger ihop och vad jag gör i det där pusslet, vilken bit jag är. Och jag tycker det är viktigt att du förstår vilken bit du är och kommer att bli, hur ditt liv kommer att formas av dig, av din mamma och pappa och kanske lite också av mig och mina förfäder och det liv vi levt.
Din stund och min stund på livet är kort. Så tänker man inte när man är ung, då känns livet oändligt långt och det är lätt att man kanske slösar med tiden, just för att den känns så lång. Varje dag känns lång, ett sommarlov oändligt, väntan på tomten på julafton väldigt lång och så där är det. När man blir äldre känns det som om tiden går fortare. Jag tittar mer och mer bakåt och mindre och mindre framåt, tiden som är kvar är kort, det förstår jag mer och mer och tänker mer och mer på i dessa dagar. Så här kommer ett av många råd från mig till dig - var rädd om varje dag och gör något bra av den. Beröm dig själv för de dagar du fyller med mening. Och klandra inte dig själv för dagar som kanske bara passerar, sånt hör också livet till.
Idag har det regnat hela dagen igen, precis som när jag började skriva den här texten. En dag sent i november lämnar inte många avtryck. Det är grått ute, halvmörkt inne och inte så mycket att hitta på. Snart är det advent och jul och dags att plocka fram julpyntet, ljusstakarna och allt det andra som hör julen till. Då känns det lite bättre. Då kan man börja längta efter snön, vintern och skidåkning.
Fast det kanske inte blir nån vinter. Klimatet har ändrat sig. När jag var barn kom vintern vid den här tiden, kallt och ofta en hel del snö även i Stockholm där jag växte upp. Kalla vintrar och snö fick mig på skidor och det blev till mitt livs stora intresse. Nu när vintrarna blir allt kortare eller inte kommer alls är det tuffare att ta sig igenom vintern. Jag vill åka massor av skidor men det går inte utan snö. När du växer upp kanske vintrarna är nåt helt annat, en annan sorts årstid som inte liknar den jag minns och kallar för vinter. Skridskoåkning utomhus på sjöar, skidor i spår och backar, kälke och pulka. Kanske får du inte uppleva det på samma sätt som jag men om jag får chansen ska jag berätta för dig hur det var, hur det kändes och hur den kom att bli så viktigt i mitt liv, vintern.
Den här texten skrivs under en vecka i november. Idag är det söndag och det har varit uppehåll hela dagen men blåst rejält. Jag har suttit inne och tränat på cykeln, bara varit ute och kratta ihop lite grenar i trädgården. Det händer inte så mycket nu när det är pandemi. Vi kan inte träffa vänner, inte gå på stan, inte gå bio eller konsert, bara sitta hemma eller vara ute i naturen.
Mig gör det inte så mycket, det är ju det jag tycker mest om, men det blir lite enformigt så här mot slutet av året för vi har levt så här nu sen i mars. Jobbar hemma, bor hemma, tränar hemma, äter hemma, hemma hela tiden och så mycket hemma att det börjar bli en vana. Vi får se hur det blir sen, om något år kanske när livet ska blir mer som vanligt, fast på ett nytt sätt. Världen ändrar sig nu, inget kommer riktigt bli som förut tror jag, många saker bättre men säkert en del saker som kommer att saknas. Svårt att förklara nu men jag ska berätta för dig sen för du föds ju in i den nya världen, den på väg ur en pandemi. När du blir lite äldre ska vi läsa böcker om förr i tiden, och titta på bilder från förr i tiden. Det ser jag fram emot, det och mycket annat. Men nu sätter jag punkt för den här gången. Vi hörs snart igen.
Hälsningar /Farfar
Kommentera