Mitt hjärtas slag

Nu ska jag berätta sägner från Majas. I 25 år har jag levt här. Det viktigaste åren i mitt liv, i våra liv.

 

Det började i december 1995. Vi körde flyttlasset själva från Herrhagen till villaområdet. Det blev några lass innan lägenheten var tömd och huset fyllt. Barnen var bara bara små barn, nästan 1 och 3 på de fjärde. Familjen som sålde huset vill bara bort och hade lejt städningen svart. Vi slängde ut städparet minns jag, de stod mest och rökte på baksidan och huset var rätt slitet och svårstädat.

 

 Överhuvudtaget kändes det som om vi flyttade in i ett ruckel med trasiga sönderskurna korkmattor på övervåningen och ett parkettgolv i vardagsrummet som tycktes sett sina bästa dagar. Det har det för övrigt fortfarande och det är lika oslipat och gropigt nu som då. Första natten minns jag att vi sov tillsammans på madrasser i det enda rum som inte var i akut renoveringsbehov, sovrummet på bottenvåningen.

 

Jag hade precis bytt jobb och den första tiden minns jag inte så mycket av längre. Hur fick i vi ihop det egentligen? Livet och det slitna huset? Så här långt efteråt tror jag vi lade ner massor av arbete, tillsammans, på hus och hem, barn och liv. Vi var verkligen ett team som löste uppgiften. Min bror ryckte in också och gjorde viktiga insatser med golven på bottenvåningen. Jag stod en vecka i hallen och rev fula platsbyggda garderober (dörrarna ligger ännu på vinden som "golv") och hackade bort plastmatta och flytspackel med en barkspade. Brorsan knackade in ett laminatgolv och det mesta av flytspackeldoften försvann. Det där var en grej jag mindes från min tid som barnskötare i Enskededalen, flytspackeleländet. 

 

Vi var mycket ute första vintern. Jag trivdes inte i huset. Ute var det snö och vi drog till pulkabacken vid Erks. Där stod jag och undrade var jag hade hamnat och hur allt skulle tas vidare, hur vi skulle orka. Men det gick naturligtvis. Med hårt arbete blev huset successivt vårt hem, ett hem. Rum för rum, vägg för vägg. Massor av misstag såklart. Vävtapeten på övervåningen som jag limmade upp och som sög färg helt galet. Terracottafärgen som visade sig vara vinröd. De hemska borderna jag målade för att bättra på eländet. Idag känns det bara hemskt men jag tror ändå att vi då tyckte det blev bättre, trots allt. Ett annat misstag var sovrummet som fick gul tapet med borden mitt på och en plastmatta som vi tejpade in. Fullständigt bedrövligt alltihopa. En lyckad grej var åtminstone blå rummet, som blev blått med grundfärg och sen ett lager till som vi snitsade på med svampar. Skitsnyggt där men förskräckligt när vi försökte samma sak en våning upp i en hemsk grönblå färg. Så här efteråt undar jag hur vi orkade med det, misstag efter misstag. Den enda ursäkten jag kan hitta är att vi inte hade kunskapen, pengarna och tiden. Vi försökte göra allt själva och hade hela tiden barn och andras barn omkring oss. Det blev stress och press. Idag blir jag ledsen när jag tänker på det, tänker på oss. Vi var så utlämnade, så sårbara, så ensamma och så starka ändå tillsammans.

 

Utomhus var det också mycket att ta tag i. En djungel att röja i. Att försöka göra trädgården till en plats för oss. Vi rev en genomrutten uteplats där man tydligen bygg in sig för att gömma sig för en konflikt med grannen mittemot som sade härstamma från att sönerna i huset festat och spytt i grannens häck. Jag tvivlar starkt på att det var och är sant men konflikten fick vi ärva än har grannen inte hälsat, efter 25 år. Nåväl, vi fick med brorsans hjälp, igen, till en ny uteplats och ett trädgårdsförråd vägg i vägg med garaget. De taggiga gula träden på framsidan grävdes rätt snart bort eftersom vi hela tiden fastnade i de taggiga grenarna och paradisäppelträdet på baksidan försvann i samma veva. Äppelträd har vi prövat, ett Åkerö från Enskede som inte överlevde och ett Ingrid Marie som kämpar på än på framsidan, trots gnagskador i stammen. Plommon testade vi också att spaljera på gaveln men det gav aldrig frukt och grävdes bort.

 

Vad finns mer för sägner? Kanske fönstren då. De urusla slitna fönstren, från början svarta som fängelsegaller men succesivt vita. Ett galet slit att underhålla, måla, putsa och leva med. Plasthandtag, plastlås. Hemska på alla sätt. Ventiler ovan fönstren av plast. På slutet regnade det in på övervåningen och spiken i kistan kom förra julen när en tjuv med en skruvmejsel som verkygt klev in på bottenvåningen, gick igen om huset och ut samma väg utan att stjäla en enda grej och utan att ställa till mer än en vält blomkruka. Först fick katten skulden men sen förstod vi. Chocken satt i några dagar men kriminalteknikern gav oss en fin lektion i spårsäkring. Nu har vi bytt alla fönster mot nya och huset är varmare och vackrare än någonsin, framförallt på insida.

 

Men livet då, livet mellan allt det här? Det livet handlar väldigt mycket om lyckliga stunder med lek och spel, om ett hus och ett hem som en stor fritidsgård öppen för alla. Här har det spelats TV-spel och datorspel, här har utklädningslådan bott under trappen, här har ridddare fäktats och Lego byggts. På gatan har massor av landhockey spelats och i hallen har skridskor snörts och målvakten gått vägen till planen för matcher. Planen är central i sägner från Majas. Tennisplanen som vi spolade själva och plogade själva och som Hans-Åke fixade belysning till halvt illegalt. En viktigt händelse är skridskodiscot vi arrangerade. Fyllde hela planen med folk, musik och skridskoåkare. Bjöd på varm saft och hade det hur bra som helst. En 70-tals grej i början av 2000. En grej väldigt nära det som är jag, som jag har med mig från min uppväxt i Enskede. En av väldigt många saker jag är glad att livet på Majas givit oss.

 

Det har fyllt år här i huset. 5,10,15,18,20, 40, 50 och 60. Många kalas har det blivit. Tur att vardagsrummet är stort och att det sovrum som skulle legat mot gatan aldrig kom på plats. I det stora rummet har vi kunna duka upp till fest. Fast första årens barnkalas hölls i köket, det har jag sett på bild och minns såklart också även om åren gått. Ska man ha fest är det bra med ett bord som kan hantera det. Vi hade med ett svart bord med klaff hit som passade perfekt att kladda på. Senare har mormors gamla fina matbord tjänstgjort med den äran. En student har vi också klarat av här i huset och jag har haft fest för min chef och mina kollegor både ute och inne. Det var i samband med att chefen slutade och dagen efter var just dagen efter, en av de sista dagen efter jag vill uppleva men samtidigt också ett glatt minne och ännu ett av de bevis jag bär med mig för evigt om att det här var rätt hus, rätt plats att leva livet, trots allt. Dessa kalas är också något som minner mig om min uppväxt, om varma omfamnande tillställningar och känslan av Tillsammans. 

 

Det blir alltid jul på Majas. Julen har sina rutiner. Det börjar redan med Advent. Förr hade vi stora mäktiga "enar" som var perfekta för en ljusslinga. Med tiden blev de allt högre och allt svårare att linda runt men likväl ett måste. Nu är det ersatta med en minior som växer sig allt större och starkare och snart kan bära en riktig slinga. Fågelmatning brukar också börja runt Advent men jag minns inte hur länge vi gjort det. Kanske mer nutida än dåtida. Gran hör ju julen till och mer än en gång har det hämtats minigranar i skogarna här intill. Den riktiga granen är alltid köpt, länge länge ute hos Lena i Östra Fåglevik, en tradition som hör det här huset till precis som vi alltid tänt ljust på Alla helgons dag i minneslunden vid kyrkan där. 

 

Julgranen ska alltid stå i det högra hörnet närmast trädgården. Det finns en gammal vattenskada där i parketten som minner om att den nog alltid stått där. Jag minns en gång att granen inte vill stå rakt och att vi till sist fäste den med en skruv i taket. Rakt ska det vara till varje pris. Samma sak med pyntet, samma pynt år efter år.

 

Så var det det här med tomten. Jo, hen har kommit varje år och ibland varit känd och ibland okänd.  På senare år kinesisk men åtminstone en gång rysk och rysktalande. Den tomten kom en snöig kväll och knackade på på baksidan, klev in och stampade av snön, läste på paketen på ryska och försvann sen samma väg. Inget vet var och ingen vet varifrån han kom. En sägnen som är väl förborgad och ska så förbli. En annan gång kom hans längs vägen med sin kälke och klev in från gatan. Den tomten tror jag kom direkt från Frödings diktarvärld och återvände dit. Kanske bor han än i Alsterdalen.

 

Varje år hänger han där i sina gröna byxor och röda rock. Att låta honom klättra några gånger upp och ned hör till jultraditionerna här i huset. Hur han kom hit har jag ingen aning om. En enkel konstruktion med en tomte i trä på två vita nylonsnören. Bara att dra i ett i taget i så klättrar han snällt upp tills huvudslår i stoppet. En snabb åkning ned och sen är han redo för nästa tur. Tomten i trappen hör huset till. Kanhända är han Hustomten.

 

På vinden bor Orvar. Ingen har sett honom och bara en har hört honom. Men på vinden bor Orvar. Jag säger inget mer, Orvar kanske lyssnar eller läser.

 

Husen här ligger alla på kanten till Alsterdalen och Frödings diktarlandskap. Det är bara en kilometer drygt till Alsters herrgård och till Gunnerud. Några kilometer till och vi är vid Byn vid Alstern. Här ligger också Göstahult där skogsråt bor och torpen där Jan Ersa och Per Persa trätte och landsvägen där Landsvägsmaja levde. Allt det där tänker jag ibland på när jag tränar här från farstukvisten. Rullskidor härifrån och upp till Alsters kyrka och hem igen går rakt igenom diktarlandskapet. Bästa träningsvägen jag någonsin haft och den vackraste. Vid Göstahult har jag sprungit orientering förr men på senare år har det varit ett litet skidparadis med milen runt Stormossen som krona på verket. Det var på Göstahultgärdet jag byggde styrka och form som tog mig till toppen i skateloppet på WC-banonorna i Toblach 2017. Men det har varit många andra fina träningsupplevelser från Majas. En vårvinter åkte jag skidor genom skogen och ned till Alsters strandbad och tog sen och rundade hela Jäverön på isen och hem igen. Det kommer aldrig mer att upprepas, sådana vintrar och isförhållanden dyker inte upp igen, det är jag säker på. Jag har också åkt skidor hemifrån och runt elljusspåret som kommunen då och då faktiskt spårat. Minns en vinter för några år sedan där jag i kalla hårda spår körde hårt på träskidorna från Lima och knäckte ambitiösa elitmotionärer på plastskidor. Han som fick slita hårdast gav upp och åkte hem. Löprundorna har också varit många, Kroppkärrssjön runt, vintersvängen ned till Alstern och sen runt Kroppkärr en favorit. Lugnvikrunda en annan trogen vän. Och naturligtvis elljusspåret som på senare år fått LED-lampor och nu är bäst i stan. Innan den belysningen kom på plats var det en chansning varje gång då anslutningsspåret inte hade belysning. Mer än en gång har jag missat och sprungit ut i skogen av spåret. Backar har vi också, bor på 86 m ö h och allt härifrån och hem igen ger en klättring på 25-30 meter. Som lägst på 42 m ö h och som högst på 115 m ö h, bäst i stan även där och lite av räddningen när det gäller träningskvalitet. Överhuvudtaget bjuder östra delen av staden på de bästa förhållanden och de bästa backarna. Rullskidrundorna mot Östra Fågelvik har med dessa mått mätt rejäl kupering, även om det är klent jämfört till exmpel Lima eller Torsby. Men man tager vad man haver och jag älskar mina backar för de är de enda jag har.

 

Det hör till att när den första snön, eller den första frosten lägger sig i trädgården, då begås det skidpremiär. Jag gjorde det igår på första Advent 2020. Jag tror det också har en längre historia än det här huset. När jag började åka skidor på riktigt i slutet av 60-talet vet jag att "gubbarna" i klubben åkte skidor på rimfrosten på golfbanan i Björkhagen. Jag tror faktiskt att jag minns att jag sett det också, nere vid Hammarbystugan. Jag är också rätt säker på att jag gjort det på Ängen hemma i Enskede. Hursomhelst hör det till på Majas att jag åker skidor trädgården. Träning kan det inte kallas men nog har jag gjort några varv. Med lite tajming kan man få diagonal två tre steg från vinbärsbusken upp till uteplatsen. Roligast var nog ändå när jag skottade av garagetaket och byggde en jättehög mellan förrådet och trädgården. Där hoppades det på bräda från taket på garaget och med perfekta landningar ut i trädgården. Bildbevis finns. Trädgården är en plats för skidlek, helt klart.

 

Till sägnerna värda att berättas hör också berättelsen om de som inte längre är med oss. Om L som en sommar hjälpte mig med bården i taket i köket. Som kämpade med sitt liv och sitt levande men som till sista inte orkade mer. Jag stod i duschen grät när jag fått beskedet.

 

Jag är äldst i en syskonskara på fyra. Nu är vi bara tre. Sommaren 2016 rycktes min bror O bort mitt i steget, mitt i livet på väg in i sitt nya liv. Jag fick samtalet en onsdag. Avvaktade hemma vad som skedde där på sjukhuset. Trodde och hoppades på det bästa men redan på fredagen var hoppet ute. Jag hann aldrig dit för ett sista farväl. På måndagen var jag i Norrköping för att börja ett nytt jobb. Minns inte så mycket av de där första veckorna. Bilresorna mellan hemma och borta gav tid att tänka. Tårarna rann. Mellan Linköping och Norrköping spelade jag bara Eldkvarns Nedför floden. På ett sätt var det kanske bra att jag var just där, i Norrköping med Eldkvarn för det var min brors favoritband och han kände flera av medlemmarna genom jobbet. O var flera gånger i huset. Sista gången var på min 50-årsdag. Från den dagen finns också sista bilden på familjen, mor och far och de fyra barnen. Tillsammans. En speciell bild och tagen just här i det här huset den sista gången vi var tillsammans. Ett fint minne.

 

Det går inte att skriva sägner från huset utan att skriva det svarta kapitlet. Det är det svåraste kapitlet för det handlar om uppbrott och skiljda vägar. För skiljda vägar blev det till slut. Och jag har köpt det här huset två gånger och flyttat in två gånger. Varför det blev så är en annan berättelse. Den kanske hör till huset eller så gör den inte det. Jag tror det senare. Det som kan sägas om det svarta kapitlet är i alla fall att alla de misstag som ledde dit och alla de misslyckade renoveringarna under de första 10 åren på något sätt ändå hänger samman. Det är lätt att gömma sig, lätt att fly, lätt att tro att sådana symbolhandlingar skulle reparera sprickor. Så är det givetvis inte, det har jag lärt mig.

 

Som ensam hushållsföreståndare ingår allt från städning och inredning till kokkonst. Det var inte min bästa gren, från början. Men i sägerna ingår givetvis att lista farsans favoriter, eller helt enkelt basmenyn i varannanveckaslivet. Så här är några favoriter, för vårt gemensamma minnes skull:

• Torsk i fodral (eller fiskpinnar)
• Falukorv och krossade tomater med kryddtäcke, i micron.
• Falukorv med ost, senap och krossade tomater, i ugnen
• Pannkakor och tomatsoppa, Enskede-versionen
• Torsdags Tahi
• Fredags Nachos
• Kycklingbitar i folieform, frysrätt in i ugnen
• Pasta med köttfärssås, färdig bas med oliver, Puttanesca
• Hel kyckling i lerform med lök och morötter

 

De senaste 15 åren har huset fått en annan omsorg. Kanske har jag med åren blivit skickligare, lärt av mina misstag både när det gäller livet och husreparationerna. Kanske har jag till med blivit en bättre människa, en bättre pappa och en bättre livskamrat? Jag tror det. Det här huset har varit och är en viktig del av mitt liv, har format mitt liv, har format och formar oss som levt och lever här. Nu är det snart dags för uppbrott. Livet måste gå vidare och det är dags att ta ett nytt steg, forma ett nytt liv, på en ny plats i ett annat hus. Med minnen av Majas kommer vi alltid bära med oss.