Snör på mig löparskorna i den kyliga junikvällen och ger mig ut på en runda runt Årstavikens vatten. Det tar bara några minuter så är kroppen varm och svetten rinner. I den kalla motvinden på vägen hem dyker självklart tanken på en varm dusch upp som mål för färden. Väl hemma sveper jag ett glas kallt vatten och ställer mig i den varma duschen. Inte en tanke på vattenbrist här inte trots att det är just det som arbetsdagens tankar ägnats åt. Kommunalt vatten ur kranarna lika enkelt som självklart för mig som stadsbo. Och jag erkänner direkt, jag är en duschmissbrukare.
”Stan är full av vatten” sjön Robban Broberg och det hade han helt rätt i när det gäller öarnas stad Stockholm och det gäller såklart även min andra hemstad Karlstad, byggd på Klarälvens delta och gränsande mot vår största insjö Vänern. Som idrottare njuter jag av vattnet hela året, flytande eller fruset som is eller konstsnö, men jag är också storkonsument i ett annat avseende och då menar jag främst duschandet efter träning och lopp. Den varma duschen som ett av flera mål som ger färden mot målet mening. Jag menar, tänk dig Vasaloppet utan blåbärssoppan eller duschen efter målgång. Eller Stockholm Marathon utan vätskepåfyllning och utan en rejäl dusch efteråt (och många gånger under loppet). Otänkbart.
När jag började springa orientering i början av 70-talet var dusch på tävlingen inte standard. Vi hade med vattendunk bak i bilen och tvättade oss där. I Norge använde man ”våtklutmetoden” en blöt handduk i en plastpåse. För några veckor sedan var jag på återbesök i orienteringsskogen. Efter avslutat lopp stod jag mitt i skogen och duschade i varmt (dricks)vatten, en självklarhet idag och det anses fortfarande viktigt om vi vill undvika den gulsotsepidemi som på 60-talet drabbade orienteringen. Men det finns självklart en kritisk diskussion kring detta i orienteringskretsar och kanske får vi se en förändring, utan att äventyra hälsan.
Dusch och dryck, självklarheter för mig som idrottare. Men måste jag duscha så frekvent? Det finns dagar där jag duschar både morgon och kväll, innan jobb och efter träning samma dag. Borde jag inte tänka om nu?
Vi är på väg in i vattenbrist igen, andra sommaren i rad och kanske permanent. Jag ägnar min dagliga gärning åt klimatanpassning i ett brett perspektiv. Stöttar kommuner, länsstyrelser, myndigheter och näringsidkare med goda råd. Men vad gör jag själv? Lever jag som jag lär? Nej, borde verkligen tänka till. Kanske klippa mig kort, tvätta mig med tvättlapp och skölja ur håret i handfatet varje morgon och spara flera hundra liter vatten.
Visst kan vi konsulter komma med fiffiga tekniska lösningar som bidrar, framförallt på lite längre sikt. Vi har portföljen full med råd och dåd från täkt till kran. Ändå vet vi att det i det egentligen bara finns ett alternativ – hushållning med den vattenresurs vi har och hushålla det måste vi alla göra, nu och i framtiden och självklart inte bara under det bevattningsförbud som redan råder i många kommuner.
I grunden handlar det för mig om humanism, inte om teknik. Ska jag pruta lite på min bekvämlighet och göra processen kort med mitt duschande. Borde jag inte knalla över till min granne som i godan ro fyller sin bubbelpool med tusentals liter dricksvatten och be om lite vett och sans?
Borde vi inte kunna komma överens om att hushålla, för allas trygghet och säkerhet? Jag tycker det.
Vad tycker du? Vilket blir ditt bidrag?
#tyrens #klimatanpassning #vattenbrist
Kommentera