Mitt hjärtas slag

Våren kom tidigt. Redan i mitten av februari började grusvägarna torka upp och innan månaden var slut syntes redan de första gröna stråna i dikesrenen. Genom dammiga fönster sken den klara vårsolen in genom de höga fönstren på järnvägsstationen i Fellingbro och avslöjade obarmhärtigt dammet och gruset från den gångna vintern. Ute på perrongen sopade stinsen förstrött perrongen och väntade på dagens enda tåg. Långt i fjärran hördes kyrkklockorna slå i den stora och ståtliga landsortskyrkan, en av landets största. En kusk fodrade i vänta på tåget sina båda hästar med havre direkt ur säcken . Det var en strålande vårvinterdag den 4 mars 1895 och klockan slog precis 11.

 

Emil hade gått upp tidigt i Dalkarshyttan. Det gällde att vara ute i god tid för att hinna passa tågets ankomst nere i Fellingsbro. Vägarna hade torkat upp men var ändå inte riktigt att lita på och nere runt Vedevåg hade han hört från andra på bruket att hjulspåren fortfarande var djupa och leriga. Han hade fått låna häst och vagn genom pappas försorg, han hade i många år varit rättare på brukets gård hade stort förtroende hos disponenten. En snabb frukost med lite välling och en kopp kaffe och ett par skorpor fick duga, kanske kunde han få nåt att äta nere i Fellingsbro när godset var hämtat. Han hoppade i storstövlarna och hängde på sig den bruna fodrade manchestervästen utanpå skinnjackan, drog på kepsen och stegade iväg mot ladugårdsbacken ovanför bruket. 

 

Karl Henrik tittade ut genom fönstret bort mot landsvägen. Åkern var redan snöfri och blänkte svart och fet i vårsolen. Några tofsvipor spatserade runt mellan fårorna och ett sångsvanspar gled sakta in för landning intill landsvägen vid kyrkan. Det var söndag och vilodag och han gjorde sig ingen brådska med frukostbestyren. Trots att dagen var arbetsfri hade han lovat att köra sin arbetsgivare till tåget och ta med lite gods tillbaka men än var det ingen brådska, Fellingsbro var bara halvmilen bort och vägen torr och fin.

 

På stationen i Örebro vankade Karl Johan otåligt fram och tillbaka. Tittade nervöst på klockan på stationshuset vägg och och sköt kepsen i nacken. Redan nu början av mars värmde solen rejält och värmen dallrade över spåren i det skarpa vårljuset. Det var en stor dag och han skulle för andra gången i sitt liv åka tåg. Han hade lämnat mor och far hemma i Skyllberg och skulle nu till arbetet i på Munktells i Eskilstuna och den nyfunna kärleken i som väntade i Stora Malm. Dagen innan hade han fått skjuts med en transport från bruket till Örebro och övernattat hos en bekant.  Nu väntade en lång dags resa med tåg och båt innan han mot kvällningen äntligen skulle vara framme i Eskilstuna och kanske få möta sin älskade Mina.

 

För Johan Robert väntade en helt annan resa. Han stod på samma station och väntade på samma tåg som Karl Johan men hade en helt annan färd framför sig, ända till Stockholm. Visiten i det som en gång varit pappas hem i Ekeby hade inte varit särskilt lyckad och han ångrade redan att han ens givit sig på den. Pappas släktingar hade varit avvisande och kalla och de minnen av sin far han hade hoppats uppleva hade varit allt annat än ljusa. Livets resa hade bara börjat men hade redan varit mer än krokig, så kändes det. Nu fanns ändå lite hopp. Fotfästet fanns änligen i Stockholm och där väntade kärleken på att han skulle återvända.

 

Så befinner sig samtidigt fyra unga män på väg, på resande fot och kommer utan att det anar det stråla samman på en järnvägsstation i södra Bergslagen, på randen mellan skog och slätt en strålande vårdag i mars några år innan det nya seklet gryr. Det som det heller inte anar är att det inte långt senaer kommer att bindas samman för evigt av släktband. Emil blir min farmors far, Karl Johan min mormors far, Karl Henrik min morfars far och Johan Robert min farfars far. Inom några få år blir de unga männen fäder och binds på så sätt så småningom samman av ödet. De råkar av en slump befinna sig i samma geografi och av än ännu större slump möta kvinnor ungefär samtidigt vilket leder till att min mormor, morfar, farmor och farfar kommer till världen när det nya seklet gryr med fäder som alla kommer ur samma geografi, trakterna runt Örebro. 

 

Att de den här tidiga vårdagen kommer att mötas i Fellingsbro är naturligtvis fiktion. Det har jag ingen som helst aning om och det är knappast heller troligt att det skedde. På den tiden var man inte så rörlig och reste så långa sträckor för att umgås eller besöka släkt och vänner. Det som däremot faktiskt var möjligt var att resa med tåg. Järnvägen hade byggts ut snabbt under senare delen av 1800-talet och börjat konkurrera med båttrafiken både på Mälaren och Hjälmaren. Sträckan Örebro-Ervalla-Arboga hör till de allra första sträckorna och följs raskt av flera, både privata och statliga.

 

Båtskepparen Johannes Svensson från Ekeby utanför Örebro hade redan prövat dessa sjöresor på Hjälmaren och Mälaren och tagit sig enda till Västerås där min farfars far Johan Robert Svensson kom till världen. Men Johannes rycktes bort alltför tidigt och Johan Roberts uppväxt och tonår blev en krokig resa med dagdriveri, tidvis hemlöshet och tillfälliga påhugg som dräng och diversearbetare.

 

Emil Saxén jobbade på bruket Dalkarshyttan i Lindesberg och hade tillvaron tryggad där och kom att leva hela sitt liv i Lindesberg. På Dalkarshyttan var han hemma, precis som sin far och sin farfar.

 

Karl Johan hade lämnat Skyllberg och var nu fast anställd på Munktells i Eskilstuna och bara i början av en arbetsvandring som via bruket i Horndal skulle sluta i Falun. Min mormor kom till världen redan 1901i Eskilstuna men levde länge som oäkta då Karl Johan och Vilhemmina var ogifta när hon kom till världen och först som tonåring i Falun verkar hon ha blivit erkänd som äkta.

 

Johan Robert hade till sist gått i sin fars fotspår och fått fotfäste i Stockholm och sjöfarten. På Södra varvet vid foten av Fåfängan hade han mött sin älskade Hanna Alfrida och hade nu fast tjänst som masknist på ångslupen Nackanäs som utgick från Barnängsbryggan vid Hammarby sjö. Just den här våren 1895 reste Hanna till USA, troligen för att hälsa på sin halvbror men det vet jag inte säkert, inte än.

 

Karl Henrik var lika trygg i trakterna av Fellingsbro som Emil var på Dalkarshyttan. I generationer hade släkten Lindström verkat i bygden och det fanns en stolt tradition av yrkessoldater, husarer, bakåt i släktleden. Kan hända låg det också till grund för att hans förstfödde, min morfar, kom att bli just stamanställd vid husarregementet i Skövde, låt vara som chaufför till regementschefen men ändå. Kanske var det också Karl Henrik handlag med hästar som smittade av sig och gjorde min morfar både till beridare på Strömsholm och framgångsrik militäridrottare både till häst och till fots, med och utan vapen och ibland till med på skidor och med karta och kompass.

 

Så vävs livsöden samman till släkter och gener och traditioner först i arv i generation efter generation. En del av dessa män och deras livsöden finns i mig, som spår av en svunnen tid, som minnen och som en livslång jakt på svaret på frågan - vem är jag? Och vad formade mig till den jag är?

 

Längs landsvägen mellan Fellingsbro kyrka och station dammar det från två ekipage. Hovar trampar taktfast mot grusvägen och järnskodda hjul knastrar mot den torra grusvägen. Emil har knäppt upp västen och torkar svetten ur pannan, snart framme. Karl Henrik styr med fast hand sitt ekipage in på Fellingsbros folktomma gator, de flesta är idag i kyrkan. I en kupé på tåget från Örebro mot Arboga sitter Johan Robert och Karl Johan och tittar över fälten mot Västra Torvesta som Karl Henrik nyss lämnat. Ångvisslan tjuter och bromsarna gnisslar, snart uppehåll i Fellingsbro och en chans att sträcka en stund på benen. Tåget bromsar in och stannar med ett ryck vid perrongen. Vid lastbryggan står redan två män och väntar otåligt, Emil och Karl Henrik. Det har bytt några korta ord om väder, vind och ärende men väntar nu bara på att godset ska lastas av. De går otåligt upp på perrongen där två andra män står och småspråkar i solen. Karl Johan och Johan Robert nickar mot männen som kommer upp på perrongen och kisar mot vårsolen. Där står fyra unga män på väg och i väntan på en perrong i Fellingsbro en tidig marsdag nådens år 1895. Om några år kommer de att vara bundna med släktband till varandra genom sina söner och döttrar men det har det ingen aning om där i solen. Det är bara fyra unga män i början livet.

 

Om det faktiskt någon sin kom att mötas vet jag inte. Kanske möttes min farmors far och min farfars far på farmor och farfars bröllop på hotellet i Dalkarshyttan 1925. Kanhända möttes morfars far och mormors far vid något tillfälle men knappast vid bröllopet som nog skedde i smyg då morfar redan var gift när de träffades och snabbt tog ut en skilsmässa och gifte sig mig med mormor när min morbror redan var på väg. Om det och mycket annat i den här historien kvarstår många kapitel att skriva flera gåtor på att knäckas. Den viktigaste av alla en livsuppgift som brådskar. Vem var egenligen mor och far till min farfars mor? Hon som hade fader okänd. Hon vars mor kanske bara tog hand om henne och erkände moderskap för att kunna ge henne ett hem och en uppväxt. Hon med de vackra mörka ögonen som skrev så vackert och var livsöde kanske kom att bli en liten del av romanfiguren Emelie som bär upp Fogelströms Stad-svit. Hanna Alfrida och Johan Robert, två krokiga livsöden som blev till kärlek och vars sladdbarn Sven Emil kom att bli min pappas far och min farfar och ge mig möjlighet att fortsätta berättelsen. Så binds allt samman och från två olika håll har allt sin början på Närkeslätten, bland bruk och husarer. Och i mig och mina nära och kära lever allt det är som svallvågor från en svunnen tid.

 

 

Det här är en möjlig prolog till en släkthistoria som ännu inte är skriven. Ett försök att levandegöra fyra män som mest varit skuggor i mitt liv och där jag i levande livet bara mött två, morfar och farfar och har väldigt vaga minnen av dem och ingen av dem hade möjligheten att berätta sitt livs historia för mig. Morfar försvann när jag bara var 5 år och farfar öppnade av olika skäl aldrig dörren på glänt till sitt liv. Varför vet jag inte, kanske skämdes han och ville inte att jag skulle veta. Hela den här bloggen är ett försök att berätta och berätta deras berättelse så att de som kommer efter mig lättare ska hitta svaren på de frågor jag sökt och söker. Och som de som kommer efter mig kanske söker om mig.