Tio Vasalopp har jag åkt. Tio gånger nio mil. Från Berga By i Sälen till målet strax bortom klockstapeln i Mora. Vad minns jag? Vad vill jag minnas? För några fler lopp blir det nog inte. I alla fall inte på snö
1981 åkte jag mitt första lopp. Jag var ung, oerfaren och hade ingen aning om vad som väntade. Jag hade nog inte ens åkt en riktig femmil men visst var jag tränad för uppgiften. På den tiden låg volymen på runt 600 timmar per år och säkert hade jag 100 mil i kroppen den där morgonen i Berga. Hammarby hade sitt kvarter alldeles intill starten och jag minns att jag testade skidorna på banvallen bakom stugan. Det var kallt och nysnö och perfekta förhållanden. Vallade med blått och grönt och minns det som att jag hade bra skidor, Kneissl, de där paret som gick så bra.
Själva loppet har jag bara glimtar kvar av. Minns att det gick väldigt fort i början och att jag redan efter Mångsbodarna kände av farten. Låg nog riktigt bra med upp mot Evertsberg men sen gick det tyngre. Nånstans mellan Gopshus och Eldris kunde jag inte låta bli att bättra på fästet och Stickan Bodell passade på att smita förbit. På Olle Seijbolds bild som kom i DN syns en tom blick som stirrar i fjärran på målrakan. Snor och slem sitter fastfruset under hakan. Skiddräkten har jag lånat av Ola, tror inte jag hade någon egen då med långa ben för det här är länge sedan, på den tiden vi sa kondomdräkt om det som idag är helt normalt.
Uppladdningen inför loppet var speciell. Minns att jag kostladdade och käkade ägg och bacon till frukost väckorna innan. Med i stugan innan loppet var mamma, pappa och Tom, det syns på en grynig svart-vit bild som finns kvar. Minns också att gubbarna i Bajen var väldigt nervösa och sprang upp och ned hela natten och kollade på temperaturen. Nån lade till och med blått klister tror jag.
Det här är vad jag minns av det första av tio. Det andra kördes i nollföre. Jag åkte på Ola Edsbyn-skidor som var lite för hårda för mig. Hade med valla i midjeväska och vallade om flera gånger. På upploppet kom jag samtidigt med bästisten Jonas som spurtade redan vid klockstapeln och trodde målet var där. Tiden blev sämre det året men inte så mycket som föret borde lett till, 5.25 i första och kanske 5.30 i andra försöket. Tredje loppet körde jag 1984 från elitledet. Passerade Evertsberg bland de hundra första och dog sen lite och segade i mål som 245:a på 5.12. Ändå kanske ett av de bästa loppen.
Efter det blev det ett långt uppehåll ända till 1998 då jag gjorde comeback. Och vilken sådan det blev. 4.50 och mitt snabbaste lopp och det bästa av allt, slog Ingemar Stenmark i utförsåkningen från Evertsberg och höll undan till mål för honom och Gunde Svan, vilka skalper i ett och samma lopp.
Det var ett soligt lopp i medvind och lätt före, isigt och hårt och jag minns att jag grät en skvätt på väg in i Moraparken när jag förstod vartåt det lutade.
Efter det följde en rad lopp med varierande kvalitet och resultat. Glada minnen från trevlig samvaro med kollegor på Räddningsverket finns kvar men av loppen minns jag inte så mycket. Jo, ett förresten, med sluttiden 5.15. Där åkte jag fort hela vägen, bra teknik, bra skidor, bra flyt men som vanligt trött efter Oxberg. Hade jag haft den där sista förmågan i det loppet hade jag landat runt 5 timmar igen.
Vasaloppet, vad minns jag mer. Och vad vill jag minnas? Det är nog ändå det sociala som stannar kvar, allt träning inför, allt snack, vallandet, spekulationerna, utrustningen, laddningen. Frukost vid 4 på morgonen. Timmarna innan start, toabesöken i snön ned mot älven. Påsen med överdrag som kastas bakåt. Att överleva startfältet och första backen utan stavbrott. Soluppgångarna över myrarna. Utförsåkningen från Mångsbodarna. Risbergsbacken, lång och seg. Stämningen in i Evertsberg. Kaffefläckarna i snön från Eldris och in. Bryggeribacken där det sista rinner ur av kraft. Minnena flödar lätt iväg när jag blickar bakåt. Det kommer också en tår, ett stråk av nostalgisk smärta i bröstet, att det är över, att det är förbi, att det inte blir fler lopp.
Som det känns ikväll när regnet strilar ned den 20 februari och ingen snö legat på hela vintern och Vasaloppet bara med en hårsmån kommer att kunna genomföras på gammal snö, grus, konstsnö och is, då känns det svårt att tänka sig något annat. Bäst att vara glad för de lopp jag fick, och för de fina upplevelserna. Det finns faktiskt några partier där Vasaloppet fortfarande är just Vasaloppet. Vid fäbodarna runt Risberg, genom Hökberg och genom Eldris, där finnns forfarande känslan från förr. Men knappas det här året.
Kommentera