Snön kommer inte till mig. Jag blickar bakåt och minns mina vintrar.
Minns doften av snön och kylan som biter i huden, de frusna tårna och fingarna och doften av Niveakräm. Mina vintrar doftar apelsin, Nivea, trätjära och röken från öppen eld. När jag blev äldre och skidåkningen kom i mitt blod på allvar fastnade också rörelsen och ljudet.
Skidan mot snön, andhämtningen, mina knirrande steg på frusen och packad snö. Skarsnön, grovsnön, nysnön, blötsnön, yrsnön - alla dessa snöar. Var och en med sin doft, sitt ljud och sin karaktär. Allt det där bor i mig som minnen, fysiska, mentala, muskulära, ljudliga, doftande minnen av vinter och snö. Diagonalrörelsen, tvåtakt, tretakt, fyrtakt. Världens vackraste balett på snö, kraftfull och mjuk på en och samma gång.
Hela min kropp skriker och jag försöker kväva skriket och längtan på konstgjord väg. Stakmaskin, rullskidor, gamla filmklipp på YouTube, sniffande bland vallaboxens burkar och tuber, en skalad apelsin, en klick Nivea på kinden. Men. Inget hjälper, det snarare förvärrar läget. Som en alkoholist som bryter ett nykterhetslöfte.
Så här sitter jag, i mitt försök att nyktra till. Eller kanske ännu bättre, i mina försök att bli absolutist. Inte ett besök till på skidspår.se, inte på langd.se heller. Inga besök på polder.se. Det går dåligt. Småsuper varje dag och försöker inte ens nyktra till. Har kollat på en snökanon för hemmabruk. Och i morse gick jag förbi vallaboxen av "misstag". Jag kämpar och kämpar emot. Undrar hur det ska sluta?
Kommentera