Sexti mot sexti. Det är fakta. Känslan en annan. Men åren går det är fakta. Och åren har gått, det är sant. Nån kris kan inte skymtas än men åren dom blixtrar förbi. Det räcker med en låt, en plats så spelas filmerna från förr.
Häromdagen satt jag i en bil från Umeå mot Stockholm. I packningen låg ett flyttlass och ett skidpaket. Han snart sexti satt i samma kläder som -76, ja inte samma men samma stil. I högtalarna nån gammal låt, på vägen vårvinterföre med snö och is ömsom blöt asfalt och solen i ögonen. Plötsligt i ögonvrån en bekant vägskylt med texten Nianfors. Sen var det kört. Långfilmen drog igång. Cykel på solvarm grusväg med metspöt i hand. Smygande timmar längs bäcken på jakt efter bäcköring. På vägen hem en glass i lanthandeln i Nordsjö. Ändlösa sommarkvällar i en roddbåt med kompisen Lennart, fosterbarn på gården. Vi rodde till en gammal flottarkåk, precis där vattendraget når sjön. Där satt vi vid elden och ljög, drömde och fantiserade. Vi sjöng också - Vi är kompisar vi vi som lever i fantsin sin, högt så det hördes över halva sjön. Fimen rullade på och spelade upp Björnjakten, skidtävling i Vallsta, mitt i skogen, kallt som tusan och jag ensam med en massa hälsingegrabbar. Skidåkning när den var som bäst, där i skogen tändes elden och den brinner än.
Kul det där med minnesfilmerna, synd att det bara är jag som kan se dem. Per-Olov med ett kilo Ljunglöfs Ettan i fickan på blåstället, en matsked och in med den i munnen, brun stråle ur mungipan. Honom hade jag respekt för, var lite rädd för, men han var ju snäll innerst inne, snäll och hård på en gång. Inget slarv med jobbet. Raster på fasta tider, även för oss som bara var sommarbarn och fosterbarn . Vid frukosten Per-Olov vid bordsänden och Elsa vid spisen. Filmjölk i en stor rostfri bunke på bordet. Hembakat tunnbröd, mesost, hjortronylt. Sånt gör saker med ett sommarbarn från Söderort. Formar en annan man. Minns att jag kom hem till Stan med ett helt annat perspektiv. Jag var liksom kvar där i skogarna och spåren, språket, maten, fisket och fäxet (ladugården heter det på fin svenska).
Men det där är en länge sen och jag är kvar där än. Några klipp ur en långfilm i svart-vitt och blekande färger. Bilder från åren som gått och åren som format mannen som är jag. Sexti mot sexti.
Kommentera