Jag lyssnar på den lysande CDn Sven-Ingvars i Frödingland. Såg dom nyligen levande på terrassen till Gustafs barndomshem Alsters Herrgård, Sven-Erik, Ingvar och Oskar. En historisk spelning av material från en skiva som än idag framstår som så otroligt genial i sina musikaliska tolkningar av Frödings dikter. Det är folkvisa, blues och jazz och ett stänk av rock. Och visst är det en gåta att ingen än gjort musikal av detta material. Jag menar går det att göra både det och film av Mama Mia, då går det banne mig att göra nåt mycket större och bättre av det här materialet. Gör ingen annan det gör jag det själv! Det ligger så rätt i tiden.
Selma och Gustaf möttes bara en gång i livet. Det var synd det, tänker jag när jag hör Sven-Erik Magnusson i Tre kärringer i en backe i Göte Wihelmssons och Lasse Samuelssons lysnade arrangemang (tonsättningen till denna och många fler är gjord av skåningen, sångaren och klarinettisten Östen Warnebring, Sverige mest underskattade musiker). Först tänker jag, Rigmor Gutstavsson, här har du ditt nya material. Sen lyssnar jag till texten och tänker på Sven-Eriks egen introduktion nere på Herrgården. Hur det snackades på bygden om Gustaf. Antagligen var han i folkmun redan tidigt dömd som både "pedofil" och en potentiell Anders Eklund. Bitterheten lyser igenom i dikter som Jäntblig och Anita.
I dessa dagar tänker jag också på Selma. Selma från Östra Ämtervik, en bygd jag lärt känna på senaste året och som kunde blivit min nya hembygd om det inte varit för några för många om och men från K. Selma skämdes för sin alkoholiserad far. Det var inte tal om att komma ut på den tiden men man får väl anta att snacket gick i Ämterviksbygden också, om Sofie och dom andra "flickvännerna". Idag hade Selma nog "kommit ut" utan problem. Kanske hade hon också fått en naturlig kontakt med Gustaf genom nån förening eller varför inte ett gemensamt projekt för Berättarladan.
Säkert hade Gustaf och Selma kunna tåga där i Pride-festivalen, två stora författare från Värmland. Kanske kunnat åka på turné som Jöback och Dahlgren. Eller Gustaf reinkarnerad som en DiLeva eller en Alexander Bard, i vit fotsid rock och grått skägg deklamerand sina dikter. Eller Selma som dagens sommarpratare med kloka ord om både stort och smått. Tanken svindlar men är alls inte osannolik, eller hur?
Selma och Gustaf möttes bara en gång i livet. Det var synd det, tänker jag när jag hör Sven-Erik Magnusson i Tre kärringer i en backe i Göte Wihelmssons och Lasse Samuelssons lysnade arrangemang (tonsättningen till denna och många fler är gjord av skåningen, sångaren och klarinettisten Östen Warnebring, Sverige mest underskattade musiker). Först tänker jag, Rigmor Gutstavsson, här har du ditt nya material. Sen lyssnar jag till texten och tänker på Sven-Eriks egen introduktion nere på Herrgården. Hur det snackades på bygden om Gustaf. Antagligen var han i folkmun redan tidigt dömd som både "pedofil" och en potentiell Anders Eklund. Bitterheten lyser igenom i dikter som Jäntblig och Anita.
I dessa dagar tänker jag också på Selma. Selma från Östra Ämtervik, en bygd jag lärt känna på senaste året och som kunde blivit min nya hembygd om det inte varit för några för många om och men från K. Selma skämdes för sin alkoholiserad far. Det var inte tal om att komma ut på den tiden men man får väl anta att snacket gick i Ämterviksbygden också, om Sofie och dom andra "flickvännerna". Idag hade Selma nog "kommit ut" utan problem. Kanske hade hon också fått en naturlig kontakt med Gustaf genom nån förening eller varför inte ett gemensamt projekt för Berättarladan.
Säkert hade Gustaf och Selma kunna tåga där i Pride-festivalen, två stora författare från Värmland. Kanske kunnat åka på turné som Jöback och Dahlgren. Eller Gustaf reinkarnerad som en DiLeva eller en Alexander Bard, i vit fotsid rock och grått skägg deklamerand sina dikter. Eller Selma som dagens sommarpratare med kloka ord om både stort och smått. Tanken svindlar men är alls inte osannolik, eller hur?
