Sprang en mil häromdagen. En mil som alla andra milar. Tio kilometer, den första lätt och mest utför, de tre sista mest uppför. Vägen hem är uppför, så är det alltid när man som jag bor på ett berg. Högsta punkten på min mil ligger 110 meter över havet, den lägsta runt 45-47 meter över havet. Det låter inte så mycket kanske, men det är backar som känns, det kan jag lova.
Sprang en mil, en mil som alla andra milar. Sprungit några genom åren. När jag var 12 år var en mil långt, en utmaning. Redan då knallade jag iväg hemifrån föräldrarhemmet på den där rundan som jag så gärna springer. Den går genom villaområdet, genom mina barndomstrakter, förbi bergknallen där jag lekte på lekskolan och förbi golfbanan där jag åkte skidor i sent 60-tal. Minns att en tid runt 50 minuter var rätt bra på den tiden. Minns ett skolmästerskap på 10 000 meter på kolstybb där jag var nöjd tvåa på 48 minuter. Det var förr det.
I ett annat förr gick milen på 34 minuter. En passering på 36 på 15 km var okej och en tid runt 52 bra på den distansen. For över söders höjder på låga 33 min på 9.2 km, kuperat. Det var då det, förr. Nu går milen med nöd och näppe under 40, en bra dag. Träningsfarten ligger runt 48-50 minuter och 55-åringen i mig hänger precis med 12-åringen i mig.
En mil, ett liv med milen. Och så lär det fortsätta, så länge jag kan, så länge kroppen och knoppen hänger med.
Kommentera