Mitt hjärtas slag

1975 hängde luggen över ögonen och hårbandet kikade fram under toppluvan. Det behövs inte idag, hårbandet alls. En rejäl toppluva hade nog passat bra för det snöar och blåser. Hurtigtorpet i Hällefors är sig likt. Träffar en gammal bekant, dialekten känns hemtam och rutinerna är samma som vanligt. Hämta nummerlappen, byta om, valla, testa skidor, värma upp, springa på toa. Pang, sen är vi iväg, igen. Det blir en dag på jobbet, det märks redan efter ett varv. Kroppen vill inte varva ur som förr, maler mest som en gammal dieselbil. Parkerar i en klunga och åker med bara. Många droppar av men jag biter mig fast hela vägen. Tappar lite på krönet i sista backen med räknar med att glida i fatt in mot mål. Gör det också men tar inte de sista metrarna i motvinden. Det gör inget. Jag fullföljer 40 år efter debuten i Lilla Lo-spåret. Idag blir det 40 km i de tunga backarna. Jag är nöjd och rätt stolt. Att det inte gick så fort eller att orken inte riktigt fanns att plåga kroppen, det gör inget alls. Jag kom till start och jag kom i mål, det är en seger nog så stor. Nu lovar jag inget säkert om framtiden längre, varken att sluta eller att fortsätta. Jag vet ju hur det är, Bergslagen lockar och drar och skidåkningen har jag i blodet. Och i Hällefors lär det dröja innan alltför många stakar sig runt banan. Än bjuder Bergslagen motstånd.