Det är som att du känner det. Känner ensamheten. Du kommer omombedd och lägger dig tätt intill. Vi pratar ett ordlöst språk Många år nu sen du kom till oss, älskade katten vår.
Varje morgon vid fyra väcker du mig, vill gå ut. Varje morgon vi åtta knackar du på och vill in. Du möter mig när jag kommer hem. Jag ropar ditt namn och du svarar som alltid. Äter lite och går ut en stund. Om sommaren kan du vara bort nägra dagar men dy kommer alltid tilbaka till oss. För kännde du när killarna skulle iväg. Du blev orolig redan på torsdagen höll dig undan på fredagen ville inte skilja. Samma sak veckan därpå, fast tvärom. Orolig på torsdagen, längtande. Sen det glada kärleksfulla mottagande på fredagen. Du med oss, mitt i din familj, på slutet på egen stol. Tålmodigt genom alla filmer, alla spel, med i allt, närvarande,
Nu saknar du E, jag vet. Du sover i hans säng, väntar, längtar. L kommer varannan vecka och du vet det. Längtar. Sover i sängen, stryker dig längs benen, Nu är det bara du och jag för det mesta. Vi lever ihop, har våra rutiner, har vår kärlek, vårt språk. Åren går , såklart. Du är ingen ungdom längre. Höfterna är lite stela, det ser jag när du kommer nedför trappen. Fortfarande kan det komma ett kattfnatt. en jakt längs hyllor och skåp, en tokrush uppför trappen. Men det är inte lika ofta som förr. Vi blir äldre, du och jag, äldre tillsammans, som ett gammat slitsamt par. Älskade katt, jag älskar dig. Vi älskar dig, Zingo.
Kommentera