Det här var sommaren när alla de stora tankarna om min framtid skulle tänkas. Det här var sommaren när alla stora beslut skulle tas. Av det blev det inte mycket. Det blev en massa träning istället, ensamma pass där inte mycket blev tänkt men mycket blev väl genomfört, ända till idag. Idag kom sommarens första urballningspass, men det är kanske inte är så konstigt när kalender börjar rulla mot 40 träningstimmar och kroppen är på sitt femtitredje.
Sommaren gick fort. Minns knappt något. Minnen fastnar inte lika bra när det inte kan hängas upp på en familj och allt som händer i det livet. Ensam blir inte mycket gjort och inte mycket fastnar, i alla fall inte på samma sätt som förr. Det är väl det alla äldre säger, tiden går så fort. Jag har mest gått och skrotat, målat, fiskat för lite, varit på festival, plockat en massa hjortron, hälsat på hemmavid, gått stilla promenader här och där i sommarkvällen.
Kanske har jag tänkt ändå? Kanske har i allt görande ändå formats en vag idé om en ny framtid? Det slog mig häromdagen mitt på ett fält på Södertörn att jag längtar hem, hem just till den sortens terräng, de stora bergen, hällmarkerna, tallskogen uppe på bergen. Kom inte iväg ut i skärgården den här gången heller men en sväng i Vättern blev det. Kanske gav det en hint också? Börjat kika på båt, längtar ut på vattnen.
Men vad minns jag egentligen av min sommar? Den gick fort och var varm och det blev inget badat för det är ju en social aktivitet och ensamma dopp lockar inte (dessutom är det riskfyllt för ensamstående medelålders män). Det jag minns allra bäst är alla träningspass, noga bokförda och mycket fokuserat genomförda. Ett träningsprogram gav som så många gånger förr strukturen i mitt liv, dagens pass dagens mål och resten mest ett tidsfördriv. Ett tidsfördriv som bara lämnar hastigt bleknande minnen.
Kanske är det ändå sommarens stora insikt och beslut, livet måste bli mer minnesvärt. Tiden får inte bara rinna iväg, minneslöst. Det är hög tid att att börja ta reda på livet, medans tid är.
Kommentera