April 2012, 52 år sedan jag satt där vi gaveln i mammas famn.

Det glimtar till av rött mellan gran och fur. Vi tappar stigen och styr stegen mot det röda. Jag ser det, jag har visuell kontakt ropar jag till Tompa som är till höger om mig. Hundra meter till och vi står vi Torpet. Det är några veckor kvar till det är på dagen 52 år sedan jag var här första gången. Nyfödd. Nu är det i slutet av april och allt är på väg i knopp men inget har slagit ut än. Vi besiktigar noga och vördsamt vårt Torp.

Grävlingen har grävt sig in på södra gaveln, boddörren står flagig och halvöppen, luckorna till köksfönstret glipar halvöppna men det mesta är sig likt. Eller inte förresten. Allt är mindre, kortare, lägre. Min barndomvärld på Torpet var så stor. Från trappen till matkällaren var det långt att gå, då. Eken var mycket större, förr. Torpet var högre och ängen mot bäcken lång och sluttande.

Nu är det annorlunda. Grön mossa täcker eken som ser lite stukad ut, några grenar tar stöd i marken som för att hjälpa trädet att hålla sig uppe under mossans tyngd. Körsbärsträdet på baksidan har dött och hänger livlöst och sönderbrutet över det som förr var ett jordgubbsland. Dasset är rivet och slipstenen vid norra knuten sedan länge borta. Hyllan för handfatet är kvar till höger om boddörren. Här rakade sig pappa i ett handfat av vit emalj med blå kant, här badade vi och tvättade oss i den gröna vatttunnan tilll höger om boddörren . På väggen i boden är tavlan kvar där pappa målat i svart för varje verktyg och det syns på verktygen att det är en plåtslagare som varit där, sax och knoster, hammare och hovtång.

Morfar kom hit 45 eller 48, ingen verkar riktigt veta. Det finns svartvita bilder på torpet då med en häst som betar kring ett förfallet torp. Sen blev det annorlunda. Med flit och kärlek fick Torpet liv och färg och blev min familjs andningshål ända till slutet av 90-talet. Här växte jag upp de första 10 åren, här formades Åke. Redskap från Torpet följde med hit till Majas när vi sagt upp arrendet. Spaden och krattorna i min bod, vår bod är från Västnoravret. Den gamla gräsklipparen klippte någon sommar här innan den föll för åldersstrecket. I vardagsrummet står kistan från Gruvegården, Torpets närmsta granne. Där står också hyllan som stod mitt emot kistan. I kistan låg alla täcken och filtar och i skåpet fanns porslinet. Vi levde på torpet vår, sommar och höst. Utan el och utan rinnande vatten. Vi bar vatten från vattkällan borta i skogen och vi läste och spelade spel i fotogenlyktornas sken. Var det kallt ute eldade vi i den öppna spisen eller tände fotogenkaminer. Hur vi fick plats tförstår jag fortfarande inte när jag står där inne i torpet och hukar mig. Förfallet pågår sakta men det mesta är sig faktiskt likt. Plåttaket som Stockholms Stad lade dit gör sitt jobb. Några helger jobb tänker jag, sen är det i skick igen, i skick som det var då inte med den standard som krävs idag. Hit kommer aldrig el eller bredband, inte avlopp och rinnande vatten. Här på Västnoravret härskar friden i skogsgläntan och vi var inte de första här men kanske, kanske de sista som brukade Torpet. Kanske hitttar någon annan Torpet precis som min morfar Carl Einar Lindström gjorde. Kanske ger någon Torpet ett liv igen? Om det vet vi inget idag.

Det vi vet och det jag känner när jag står där är att Torpet också är en minnesplats över min morfar. Att hans själ och ande levde kvar där långt efter att han 1965 alldeles för tidig lämnat oss . Torpet var morfars gåva till oss. Där fanns han signum. Alla priser fanns därute tills inbrotten började. Han skar ut hjärtan i luckorna, målade dem gröna med röda hjärtan i och på Karin-dagen 1952 målade han Torpet i olja med flaggan på stången och allt och gav till sin hustru och min mormor, Carin Vilhelmina Charlotta Lindström. Tavlan hänger idag över kistan och det tror jag den trivs med.

Det finns ett par bilder på jag och min morfar som stannat kvar i mig. På den ena leker vi i snön på Torpet och morfar skrattar och jag skrattar och leker kurragömma i snön bakom en av hans skapelser, en plats för blommor i en stenpyramid. På den andra sitter jag i sandlådan på huk och tittar rakt in i pappas kamera. Morfar ligger på knä i rördrutig skjorta och Vålådalsluvan käckt upprullad på huvudet. Ärmarna på skjortan är uppkavlade och han nyper mig i ena foten. Strax ovanför klockan syns två tatueringar, en blå stjärna när klockan och sen något otydligt längre upp närmare armvecket. Jag har aldrig sett tatueringarna förr och får inget svar av mamma om varför de finns där. När jag ser bilden idag väcker den frågor om vem min morfar egentligen var. Varför är minne av honom så viktigt för mig? Varför vårdar jag hans priser, Moraklockan han köpte och gjorde i ordning? Var det för att minnas Einar som mormor så gärna åkte till Torpet? Jag vill gärna tro det idag, att vi alla var där till hans minne. Fullföljde hans dröm. Men vilken var den? Vad ville han säga med Torpet? Det finns en historia om att han vill röja fri sikt till Träsksjön och skickade upp mamma och Hasse i granarna för att markera var de skulle kapas. Sjöutikten skulle mormor njuta av från förstukvisten. En man och han dröm, en make, pappa, morfar och farfar. Einar, drömmen och Torpet. Kanske finns det en historia kvar att berätta?

1 kommentarer

Andreas

12 Oct 2013 20:09

Du skriver fint! Var upp till torpet för första gången idag. Jag har bott på Utlida i 6 år o har sen dess alltid velat se det. Det är någonting speciellt med platsen, det känner man. Synd att det förfaller bara. Skulle var roligt att se bilder från när det stod i sin fulla prakt.

//Andreas

Svar: Hej, bilder kommer här på bloggen. Vill försöka rädda Torpet, kanske ta det i bruk igen på något sätt, om det går. Stockholms Stad vill ha fullt arende trots skicket och att allt saknas av moderniteter. Vi får se hur det går.
Åke

Kommentera

Publiceras ej