Så blev det jul igen. En julafton i raden av julaftnar på Majas. Granen på samma ställe, samma prydnader, en ny julgardin i köket, den lilla julbyn på kistan och inte i fönstret. Små, små förändringar, förskjutningar mitt i en stor förändring. Dagar, månader före, och sen?
Tittar ut över Majas från övervåningen. Snön faller och fyller, bäddar in och tystar. Det är alldeles tyst när vi vaknar på juldagens morgon. Sen länge kan jag höra att det snöat. Vet inte hur, bara vet, det är ett särskilt ljud. Ställer mig dagen innan och hör snön falla, hör varje flinga frasa när den landar mjukt. Det är som med regnet, fyller mig med ett lugn som jag kan bli stående i, förtrollad, trollbunden, stilla i snön som faller, stilla med näsan mot fönstret när regnet öser ned.
Nu snöar det igen. Majas, älskade Majas. Följer din båge söder ut. Undrar hur du blev älskad, vari kärleken består, hur du blev en del av oss, det som är vårt. Tänker att det skull kunna vara den sista julen med dig, sista julen på Majas. Svårt att tänka så, svårt att skiljas. Svårt att tänka sig att passera här förbi i en annan tid efter den tid som är nu. Kan inte ens ta in den känslan för den finns inte, vill inte finnas. Men det är inte dags än, Majas, inte än för jag är inte klar än. Än finns saker kvar att göra i huset som ska göras, än finns rundor kvar att springa, promenader att gå, kvällar på uteplatsen, dagar på rygg på gräsmattan, timmar under björken, kvällar i vallaboden, mornar på förstukvisten med kaffet i hand. Än finns ett liv kvar att leva på Majas. Och sen?
Kommentera