Reser hem till Torsby en söndagsmorgon i sena oktober. Fryksdalen lyser i en dov hösprakt och Fryken ligger stilla. I mig är det plötsligt 1976 och hjärtat värker av nostalgi. Jag är tillbaka, jag är hemma i min dröm, drömmen jag fick chansen att leva där i Torsby.

 Allt är bekant men ändå nytt, tiden har gått men känslorna är de samma. Skogarna, myrlöpningen med stövlarna på, långpassen till Björnberget på söndagarna. Allt det där som blev mitt liv, mitt sätt att leva, allt det där formades här under några år i andra halvan av 1970-talet.

Nu är det 2011, skidtunnel och Valbergsängens hotell där jag en gång sprang i gummistövlar med stavar och sköt med korthållsvapen på en ranglig papptavla. I tunneln möter jag Ronnie och Leif, vi som vann SM-guld i lag i Sollefteå 1983 och påminnelsen om att tiden gått är tydlig. Jag tränar själv, de tränar de som liksom jag kommit till Torsby för att leva sina drömmmar. Samma drömmar, samma miljö men nya förutsättningar. Hjärtat skriker och vill börja om, få en andra chans, leva om drömmen en gång till.

Insikten om omöjligheten i detta gör ont på ett sätt som jag inte upplevt tidigare i livet men allt oftar det senaste året. Femtiårskrisen är en ovälkommen gäst som jag förstår att jag måste ta mig igenom. Bara kraften från drömmen som blev sann kan ta mig igenom den, det känner jag tydligt där i omklädningsrummet vid Valbergets fot en söndag sent i oktober.

Det gäller att hålla drömmen vid liv, livet ut.