Ett helt år har jag tänkt skriva den här texten. Ett avslut på halva mitt liv och ett avslut på den här bloggen. Nu sitter jag här och har det svårt med orden. Jag sitter fast strax innan mitten av mitt liv.
Ute ligger snön djup och månen lyser över nästan halvmetern snö. Plötsligt råder midvinter i klimatförändringens tidevarv och alla tvivlare kan fortsätta tvivla. Själv njuter jag av skidmil i spår som minner om svunna tider, ringlande mellan snötyngda granar i gnistrande kärv nysnö. Försöker hitta nya mål och drömmer mest om svunna tider, flydda dagar och åkta lopp. Tvivlar och tvekar och kommer inte loss. Vill åka fort igen men hittar inte riktigt målet eller meningen. Sakta smyger en slags bekvämlighet sig på, att det räcker nu, nog nu, njut istället. Och kanske är det så det är, att vinden nu sakta vänder, att mot blir till med och solen börjar skina över mitt livs skogsglänta, mina älskade spår och min lilla gula herrgård på Majas.
Nyårsfirandet blev lugnt och harmoniskt, ett sista firande på det gamla sättet med smällare och fyrverkeritårta. Inget besök hos Larssons på Bolla dock, det är en tid som flytt nu. Fyrverkeritårtan sköt vi från Universitetets parkering, måna om katter och grannar och lite rädda för snedskott bland snötyngda björkar i vår trädgård. För första gången på många år var vi också fulltaliga till bordet och mer kvinnlig fägring än bara Zingo. Det kändes så tydligt att vi tog steget nu, från det gamla mot det nya, femtio, sexton och arton nästa nyår. 2000 känns avlägset och långt, långt borta. Kanske gör 2020 det också men ändå är det tydligare nu än någonsin att åren går och livet ändå är ändligt, har ett slut och att det slutet inte längre är lika avlägset som tidigre i livet. Det är nog så det är att bli femtio, att kunna se både bakåt och framåt, summera första halvan, eller drygt halva livet. Det är en slags bitterljuv nostalgi som kommer och går, ibland som tårar och ibland som skratt. Ser Billy Joel och Bruce
Springsteen mötas på scen och det är så bra, så bra och så rörande. Minns 52nd Street och hur jag och "Celle" lirade den plattan sönder och samman i hans kryp-in på Holländergatan i Torsby. Lätt som en plätt letar jag upp den på Spotify, och jo, den är lika bra idag.
Så förlöper dagarna mellan jul och nyår, nyår och trettonhelg. Långa skidpass varje dag och allt är som det alltid varit, så skönt, så beroendeframkallande. Funderar på hur skidåkning kom i mitt blod men hittar inget tydligt svar. Minns bara fragment av Nivea, långkalsonger och långa vinterdagar i backar och spår, från Malmövägen, Handelsvägen, Torpet, Harsa, Idre, Torsby, Umeå, Falun.....ja över halva det här landet har jag farit med mitt skidpaket över axeln och vallaboxen i handen. Inte ett pass inte en dag har jag ångrat, skidorna blev mitt liv och är så fortfarande. Hur jag än vrider och vänder på alla prestationer, jobb och karriär så är det bara en sak som finns kvar. Och nog hade han rätt han chefen på Volvo jag mötte en gång och som så rättframt sträckte fram handen och presenterade sig, tittade på mig och sa - Du är skidåkare, eller hur? Jo, såklart. Åke, skidåkare.
Ute ligger snön djup och månen lyser över nästan halvmetern snö. Plötsligt råder midvinter i klimatförändringens tidevarv och alla tvivlare kan fortsätta tvivla. Själv njuter jag av skidmil i spår som minner om svunna tider, ringlande mellan snötyngda granar i gnistrande kärv nysnö. Försöker hitta nya mål och drömmer mest om svunna tider, flydda dagar och åkta lopp. Tvivlar och tvekar och kommer inte loss. Vill åka fort igen men hittar inte riktigt målet eller meningen. Sakta smyger en slags bekvämlighet sig på, att det räcker nu, nog nu, njut istället. Och kanske är det så det är, att vinden nu sakta vänder, att mot blir till med och solen börjar skina över mitt livs skogsglänta, mina älskade spår och min lilla gula herrgård på Majas.
Nyårsfirandet blev lugnt och harmoniskt, ett sista firande på det gamla sättet med smällare och fyrverkeritårta. Inget besök hos Larssons på Bolla dock, det är en tid som flytt nu. Fyrverkeritårtan sköt vi från Universitetets parkering, måna om katter och grannar och lite rädda för snedskott bland snötyngda björkar i vår trädgård. För första gången på många år var vi också fulltaliga till bordet och mer kvinnlig fägring än bara Zingo. Det kändes så tydligt att vi tog steget nu, från det gamla mot det nya, femtio, sexton och arton nästa nyår. 2000 känns avlägset och långt, långt borta. Kanske gör 2020 det också men ändå är det tydligare nu än någonsin att åren går och livet ändå är ändligt, har ett slut och att det slutet inte längre är lika avlägset som tidigre i livet. Det är nog så det är att bli femtio, att kunna se både bakåt och framåt, summera första halvan, eller drygt halva livet. Det är en slags bitterljuv nostalgi som kommer och går, ibland som tårar och ibland som skratt. Ser Billy Joel och Bruce
Springsteen mötas på scen och det är så bra, så bra och så rörande. Minns 52nd Street och hur jag och "Celle" lirade den plattan sönder och samman i hans kryp-in på Holländergatan i Torsby. Lätt som en plätt letar jag upp den på Spotify, och jo, den är lika bra idag.
Så förlöper dagarna mellan jul och nyår, nyår och trettonhelg. Långa skidpass varje dag och allt är som det alltid varit, så skönt, så beroendeframkallande. Funderar på hur skidåkning kom i mitt blod men hittar inget tydligt svar. Minns bara fragment av Nivea, långkalsonger och långa vinterdagar i backar och spår, från Malmövägen, Handelsvägen, Torpet, Harsa, Idre, Torsby, Umeå, Falun.....ja över halva det här landet har jag farit med mitt skidpaket över axeln och vallaboxen i handen. Inte ett pass inte en dag har jag ångrat, skidorna blev mitt liv och är så fortfarande. Hur jag än vrider och vänder på alla prestationer, jobb och karriär så är det bara en sak som finns kvar. Och nog hade han rätt han chefen på Volvo jag mötte en gång och som så rättframt sträckte fram handen och presenterade sig, tittade på mig och sa - Du är skidåkare, eller hur? Jo, såklart. Åke, skidåkare.
Kommentera