Bara ett år kvar nu. Framme vid 49, innan 50. Det har varit en lång resa från 60-talets solskenssommrar i solhatt och smällkalla vintrar med pjäxor, slalombyxor och Lovvika-vantar. Här nu. Mitt krisen med en pandemi i antågande och räntan nästan på noll.Tonåringar på väg att lyfta ur boet. Känns som jag nyss landstigit på Omaha Beach och lyckats mot alla odds kravla mig på upp på stranden. Dags att arbeta sig längre inåt landet. Men var är kartan?
I januari 2005 klev jag ur landstigningsbåten, spyfärdig och livrädd efter en vild seglats över kanalen. Landade på botten med full stridsutrustning och hade tur som är lång, jag drunkande inte direkt, lyckade hålla näsan över vattnet och började vada mot stranden. Det sköts friskt från land. Det kom ett brev som tog illa, slet upp ett rejält sår i höften men sjukvårdarna i plutonen fixade det rätt snabbt. Landade utpumpad i strandkanten och låg där i vågskvalpet, gud vet hur länge. Vaknade upp nån gång framåt jul kändes det som. Var väl yr av blodförlusten. Vimsade igenom vintern och stod plötsligt upp på stranden, en bit närmare den fasta marken. Låg där sen med kamaraterna och hörde granaterna yla förbi där ovanför. Plötsligt höst i luften. Fick nog morfin mot smärtorna för den förvann i ett rus. Försökte ta lite mark igen men då kom nästa träff. Två skott i vänster axel. Låg för ankar och fick släpas framåt av sjukvårdarna. Vet inte riktigt vad som hände sen, minns inte, morfinet igen. Men nu sitter jag här, längre intåt landet. Kartan jag fick med mig räckte bara hit, det var hit jag skulle, trodde jag. Och nu är jag här, på 49, innan 50.
Märklig plats att komma till. Ödslig och ensam. Sett det mesta, genomskådat det mesta, ser allt så klart nu. Livet som varit och livet som väntar, halvvägs drygt. Svårt att stå ut med den klarsynen, den kostar på. Man får passa sig för cynismen, en listig orm som gärna smyger sig på och hugger tag i foten. Men efter den resan, från drygt 44 till 49, innan 50, den resan över mitt eget Omaha känner jag mig märkvärdigt stark och lugn. Jag överlevde Omaha, jag tog mig hit och jag lever än. Skottskadorna har läkt, det värker lite i ärren men annars går det bra. Nu gäller det bara att ta sig härifrån, och ingen karta fick jag med. Jag som älskar kartor, som lever med kartor, som ägnat nästan hela mitt liv åt kartor, orienteringskartor, spårkartor, stadskartor. Nu är jag anmäld till ett lopp där det inte finns nån karta, ingen banprofil, knappt nån bana alls. Har 49 på att mig att förbereda starten. Sen börjar en ny resa. Tiden efter Omaha. Försoning kanske. Tid för försoning med livet, med kärleken. Kanske går färden mot en ny resa, kanske är färdkamraten redan här, följer i mina steg, har kartan. Bara den som vågar gå kan hitta ett svar, hitta fram. Precis som när jag satt där i landstigningbåten, tvekade inte en sekund. Får inte tveka nu heller, ingen tid för tvekan. Bara gå rakryggad för att möta hägg och syrén, se den nya tiden an. Ett ny resa, ett nytt liv, ett nytt m, m som i möjlighet. Och som det heter i sången "möt mig på Rialto om du har din längtan kvar". Och den har jag kvar, bar den närmaste hjärtat genom hela striden, kanske den som skyddade mig, räddade mig kvar vid liv.
I januari 2005 klev jag ur landstigningsbåten, spyfärdig och livrädd efter en vild seglats över kanalen. Landade på botten med full stridsutrustning och hade tur som är lång, jag drunkande inte direkt, lyckade hålla näsan över vattnet och började vada mot stranden. Det sköts friskt från land. Det kom ett brev som tog illa, slet upp ett rejält sår i höften men sjukvårdarna i plutonen fixade det rätt snabbt. Landade utpumpad i strandkanten och låg där i vågskvalpet, gud vet hur länge. Vaknade upp nån gång framåt jul kändes det som. Var väl yr av blodförlusten. Vimsade igenom vintern och stod plötsligt upp på stranden, en bit närmare den fasta marken. Låg där sen med kamaraterna och hörde granaterna yla förbi där ovanför. Plötsligt höst i luften. Fick nog morfin mot smärtorna för den förvann i ett rus. Försökte ta lite mark igen men då kom nästa träff. Två skott i vänster axel. Låg för ankar och fick släpas framåt av sjukvårdarna. Vet inte riktigt vad som hände sen, minns inte, morfinet igen. Men nu sitter jag här, längre intåt landet. Kartan jag fick med mig räckte bara hit, det var hit jag skulle, trodde jag. Och nu är jag här, på 49, innan 50.
Märklig plats att komma till. Ödslig och ensam. Sett det mesta, genomskådat det mesta, ser allt så klart nu. Livet som varit och livet som väntar, halvvägs drygt. Svårt att stå ut med den klarsynen, den kostar på. Man får passa sig för cynismen, en listig orm som gärna smyger sig på och hugger tag i foten. Men efter den resan, från drygt 44 till 49, innan 50, den resan över mitt eget Omaha känner jag mig märkvärdigt stark och lugn. Jag överlevde Omaha, jag tog mig hit och jag lever än. Skottskadorna har läkt, det värker lite i ärren men annars går det bra. Nu gäller det bara att ta sig härifrån, och ingen karta fick jag med. Jag som älskar kartor, som lever med kartor, som ägnat nästan hela mitt liv åt kartor, orienteringskartor, spårkartor, stadskartor. Nu är jag anmäld till ett lopp där det inte finns nån karta, ingen banprofil, knappt nån bana alls. Har 49 på att mig att förbereda starten. Sen börjar en ny resa. Tiden efter Omaha. Försoning kanske. Tid för försoning med livet, med kärleken. Kanske går färden mot en ny resa, kanske är färdkamraten redan här, följer i mina steg, har kartan. Bara den som vågar gå kan hitta ett svar, hitta fram. Precis som när jag satt där i landstigningbåten, tvekade inte en sekund. Får inte tveka nu heller, ingen tid för tvekan. Bara gå rakryggad för att möta hägg och syrén, se den nya tiden an. Ett ny resa, ett nytt liv, ett nytt m, m som i möjlighet. Och som det heter i sången "möt mig på Rialto om du har din längtan kvar". Och den har jag kvar, bar den närmaste hjärtat genom hela striden, kanske den som skyddade mig, räddade mig kvar vid liv.
Kommentera