Dammande grusväg och skott från en 150-meters vall. Solen steker och fåren flämtar i hagen. Lunchfilten är mjuk och inbjudande och sällskapet det bästa möjliga. Då plötsligt i minnenas virvlar tillbaka på Myran och övningsfältet där allting började en gång för länge sedan.
Smal som en pinne och fluffigt hårsvall. Minimala kortbyxor från Tenson och vit-blå adidas-t-shirt. Jag har sett mig själv på skakig superåtta den där sommaren 1976 på regementet i Falun. Jag hade sökt till idrottsgymnasiet i Torsby men kom inte in som längdåkare utan blev bara reserv. Inge Wadman ringde och frågade om jag inte ville ha en plats som skidskytt istället och jag tackade utan betänketid ja. Hade ingen aning om vad jag gav mig in på. Visst hade jag skjutit en del luftgevär men jag hade ingen aning om vad skidskytte var eller innebar. Som förberedelse för min nya karrär kallades jag till en veckas läger i Falun för att lära mig vad skidskytte var.
Det blev en fantastisk vecka som jag än idag minns vagt. Det var en underlig samling talanger som förbundet kallat till läger. Sporten var i omdaning och korthållsskytte på 50 meter på ingång. Seniorerna sköt fortfarande på 150 meter men till vintern skulle juniorerna börja med 50 meter och korthållsvapen. I Falun var vi en brokig samling. En gevärsskytt från Åmotfors som motvillig joggade 50 meter och flämtade som en blåsbälg. Några längdåkare som jag själv, några hemvärns-/FBU-grabbar. En brokig skara. Den jag minns bäst från den tiden är Sören Wikström från Lima. Hans syster Gunilla är känd idag från SVT som skidåkande reporter på Vasaloppet bland annat. Sören var en gudabenådad talang. Smal och lite kutryggig, en bohem och levnadskonstnär redan då. Helt omöjlig att få att gå i vanliga fotspår och egna idéer om det mesta. Redan då lärde jag mig det svåra Lima-målet, ett språk jag forfarande förstår även om jag inte kan tala det felfritt. Sören kom att bli en konkurrent och en överman men på SM-stafetten i Norrtälje i tidigt 80-tal slog jag honom på sista sträckan och bärgade ett SM-brons till SK Bore. Sören kom med till OS och VM, jag blev kvar på hemmaplan, nära nära många gånger men det sista steget saknades.
Lägret i Falun leddes av Svante Eriksson Knapp. En fanjunkare från I 13 som med stor inlevelse körde skiten ur oss. Svante var hård men rättvis och hade ett stort varmt hjärta. Bakom det hårda yttre fanns en människa som verkligen brydde sig om oss, en ledare i ordets rätta bemärkelse. Vi sprang på övningsfältet i stekande sol, åkte rullskidor mot Sundborn och sköt på Myran, det legendariska övningsfältet som jag senare kom tillbaka till som befälselev på idrottsplutonen i Falun. Det var en speciell stämning på det där lägret som jag minns än idag. Alla var nya och allting var ett äventyr, en ny idrott och en ny miljö för mig. Mitt första möte med värmlänningar, dalkarlar och norrbottningar. Bröderna Jacobsson från Persön i Luleå, Sören från Lima, Tony från Åmotfors, Micke från Gunnarskog. Jag lärde mig mycket om livet där den där veckan, ett annat liv än mitt storstadsliv, snus, rock, dialekter, skytte, militärförläggning. Dofter av krut, sommmar, snus och dammande grusvägar.
Allt det där far förbi i ett enda ögonblick stående på en grusväg på ett annat övningsområde, en flämtande varm augustidag med kärleken vid min sida. På avstånd hörs smällarna från vallen och jag minns hur allting började en gång.
Smal som en pinne och fluffigt hårsvall. Minimala kortbyxor från Tenson och vit-blå adidas-t-shirt. Jag har sett mig själv på skakig superåtta den där sommaren 1976 på regementet i Falun. Jag hade sökt till idrottsgymnasiet i Torsby men kom inte in som längdåkare utan blev bara reserv. Inge Wadman ringde och frågade om jag inte ville ha en plats som skidskytt istället och jag tackade utan betänketid ja. Hade ingen aning om vad jag gav mig in på. Visst hade jag skjutit en del luftgevär men jag hade ingen aning om vad skidskytte var eller innebar. Som förberedelse för min nya karrär kallades jag till en veckas läger i Falun för att lära mig vad skidskytte var.
Det blev en fantastisk vecka som jag än idag minns vagt. Det var en underlig samling talanger som förbundet kallat till läger. Sporten var i omdaning och korthållsskytte på 50 meter på ingång. Seniorerna sköt fortfarande på 150 meter men till vintern skulle juniorerna börja med 50 meter och korthållsvapen. I Falun var vi en brokig samling. En gevärsskytt från Åmotfors som motvillig joggade 50 meter och flämtade som en blåsbälg. Några längdåkare som jag själv, några hemvärns-/FBU-grabbar. En brokig skara. Den jag minns bäst från den tiden är Sören Wikström från Lima. Hans syster Gunilla är känd idag från SVT som skidåkande reporter på Vasaloppet bland annat. Sören var en gudabenådad talang. Smal och lite kutryggig, en bohem och levnadskonstnär redan då. Helt omöjlig att få att gå i vanliga fotspår och egna idéer om det mesta. Redan då lärde jag mig det svåra Lima-målet, ett språk jag forfarande förstår även om jag inte kan tala det felfritt. Sören kom att bli en konkurrent och en överman men på SM-stafetten i Norrtälje i tidigt 80-tal slog jag honom på sista sträckan och bärgade ett SM-brons till SK Bore. Sören kom med till OS och VM, jag blev kvar på hemmaplan, nära nära många gånger men det sista steget saknades.
Lägret i Falun leddes av Svante Eriksson Knapp. En fanjunkare från I 13 som med stor inlevelse körde skiten ur oss. Svante var hård men rättvis och hade ett stort varmt hjärta. Bakom det hårda yttre fanns en människa som verkligen brydde sig om oss, en ledare i ordets rätta bemärkelse. Vi sprang på övningsfältet i stekande sol, åkte rullskidor mot Sundborn och sköt på Myran, det legendariska övningsfältet som jag senare kom tillbaka till som befälselev på idrottsplutonen i Falun. Det var en speciell stämning på det där lägret som jag minns än idag. Alla var nya och allting var ett äventyr, en ny idrott och en ny miljö för mig. Mitt första möte med värmlänningar, dalkarlar och norrbottningar. Bröderna Jacobsson från Persön i Luleå, Sören från Lima, Tony från Åmotfors, Micke från Gunnarskog. Jag lärde mig mycket om livet där den där veckan, ett annat liv än mitt storstadsliv, snus, rock, dialekter, skytte, militärförläggning. Dofter av krut, sommmar, snus och dammande grusvägar.
Allt det där far förbi i ett enda ögonblick stående på en grusväg på ett annat övningsområde, en flämtande varm augustidag med kärleken vid min sida. På avstånd hörs smällarna från vallen och jag minns hur allting började en gång.
Kommentera