Enligt Facebook har jag 42 vänner. 42 personer som har accepterat min injudan att vara min vän på Facebook. Det får jag kanske ta med en nypa salt. Ansiktsbokens vän-begrepp är väl kanske inte så noga definierat. Men just defintionen av ordet vän ger mig grubblerier hela julhelgen. Jag ojar mig nämligen över min ensamhet och isolering just denna julhelg men också i allmänhet. Detta får särskilt en av min vänner att utbrista indignerat " men Åke, du får väl umgås lite med dina vänner, bjuder dom inte hem dig? Det gör mina hela tiden" Typ näe, säger jag. Det är hittills ingen som bjudit hem mig, åtminstone inte i närtid vad jag kan minnas. Alla har fullt upp med sin egna kalendrar verkar det som. Jag har gjort tappra försök att bjuda hit mina vänner och med mycken möda och visst besvär också lyckats genomföra två aktiviteter denna höst.
Ett par på middag och grabbarna på jobbet på en spelkväll. Social talang saknar jag således inte, så ej heller konsten att duka till fest. Lammstek och honugsrostade rotsaker, fint australisensiskt rödvin från Pennfolds. Dukning med finservicen och farmors silverbestik. Mitt hem är hyfsat rent och välstädat och när jag vill skapligt trivsamt arrangerat. Det saknas alltså inte förutsättningar för umgänge med vänner, min kalender är nästan alltid tom, men det händer inget.
Min egen slutsats är att jag måste ha missförstått vänbegreppet totalt. På det sätt jag ställer upp för de som jag anser vara mina vänner så långt är mycket få beredda att gå i vänskap. Något är det som är galet men jag kommer inte riktigt på vad det är. Jag läser på i Wikipedia:
Vänskap är en typ av social relation, i vilken de båda parterna hyser ömsesidig tillit till varandra. Eftersom de allra flesta forskarna menar att människan är ett flockdjur, och behöver sociala kontakter med andra människor, så är vänskap väldigt viktigt.
Det där låter bra. Ömesidig tillit. Sociala kontakter är viktigt. Det där visste jag ju redan och jag köper definitionen rakt av. Fortfarande är det något som inte stämmer. I småstadens charm gäler kanske andra premisser tänker jag. Här är det riskfritt umgänge som gäller. Par med par, par med barn med par med barn. Släkt med släkt. Inte in med några oplacerabara singlar som dessutom inte är från stan. Det blir för farligt. Vad ska vi prata med honom om? Han är säkert ledsen och ensam och vill bara älta om det. Vi låter honom vara ifred. Vi kan bjuda honom sen när han träffat nån. Då blir det trevligt, han är ju ändå rätt social och trevlig, lättpratad.
Jag får fortfarande inte ihop mina bilder av vänskap och vänner. Börjar nästan tycka illa om begreppet. Det låter bara så fånigt "umgås med dina vänner lite", ytligt och dumt. Som nån slags sysselsättning vilken som helst, spela TV-spel eller umgås lite med vänner. Men det stod ju ömsesidig tillit. Tillit är ett rätt viktigt begrepp. Tillit är mycket djupare än vänskap såsom jag tror att dom flesta hanterar det, eller slänger sig med begreppet. Vilka av mina "vänner" känner jag ömsesidig tillit till? Mor och far, syskon, kanske en handfull personer till, knappt. Vilka ställde upp när det var kris på riktigt för några år sen. Pappa och mamma. En vän. Jag säger en vän. Så var det med den ömsesidiga tilliten. I nöden prövas vänskapen och det var bara tre som klarade det provet. Tre av säkert ett hundratal.
Ett par på middag och grabbarna på jobbet på en spelkväll. Social talang saknar jag således inte, så ej heller konsten att duka till fest. Lammstek och honugsrostade rotsaker, fint australisensiskt rödvin från Pennfolds. Dukning med finservicen och farmors silverbestik. Mitt hem är hyfsat rent och välstädat och när jag vill skapligt trivsamt arrangerat. Det saknas alltså inte förutsättningar för umgänge med vänner, min kalender är nästan alltid tom, men det händer inget.
Min egen slutsats är att jag måste ha missförstått vänbegreppet totalt. På det sätt jag ställer upp för de som jag anser vara mina vänner så långt är mycket få beredda att gå i vänskap. Något är det som är galet men jag kommer inte riktigt på vad det är. Jag läser på i Wikipedia:
Vänskap är en typ av social relation, i vilken de båda parterna hyser ömsesidig tillit till varandra. Eftersom de allra flesta forskarna menar att människan är ett flockdjur, och behöver sociala kontakter med andra människor, så är vänskap väldigt viktigt.
Det där låter bra. Ömesidig tillit. Sociala kontakter är viktigt. Det där visste jag ju redan och jag köper definitionen rakt av. Fortfarande är det något som inte stämmer. I småstadens charm gäler kanske andra premisser tänker jag. Här är det riskfritt umgänge som gäller. Par med par, par med barn med par med barn. Släkt med släkt. Inte in med några oplacerabara singlar som dessutom inte är från stan. Det blir för farligt. Vad ska vi prata med honom om? Han är säkert ledsen och ensam och vill bara älta om det. Vi låter honom vara ifred. Vi kan bjuda honom sen när han träffat nån. Då blir det trevligt, han är ju ändå rätt social och trevlig, lättpratad.
Jag får fortfarande inte ihop mina bilder av vänskap och vänner. Börjar nästan tycka illa om begreppet. Det låter bara så fånigt "umgås med dina vänner lite", ytligt och dumt. Som nån slags sysselsättning vilken som helst, spela TV-spel eller umgås lite med vänner. Men det stod ju ömsesidig tillit. Tillit är ett rätt viktigt begrepp. Tillit är mycket djupare än vänskap såsom jag tror att dom flesta hanterar det, eller slänger sig med begreppet. Vilka av mina "vänner" känner jag ömsesidig tillit till? Mor och far, syskon, kanske en handfull personer till, knappt. Vilka ställde upp när det var kris på riktigt för några år sen. Pappa och mamma. En vän. Jag säger en vän. Så var det med den ömsesidiga tilliten. I nöden prövas vänskapen och det var bara tre som klarade det provet. Tre av säkert ett hundratal.
Kommentera