Plötsligtär jag på upploppet. Tränat. Tävlat. Försökt nå framgång. Kanske i någon mening nått det. Haft roligt nästa hela vägen. Njutit av träningar, tävlingar, läger och resor. Kamratskap och kamrater spridda över landet. Men nu har jag nåt upploppet. Kanske tar en lång idrottskarriär just i dessa meningar slut. Upploppet jag ser är inte upploppet på en tävling, det är livets upplopp som dykt upp, snabbt och oväntat. Men jag ska försöka stå stark även genom denna prövning.
Åldrade föräldrar som möter livets allra tuffaste tider. Pandemin. Min egen känslighet för den stressen, för jobbstressen, för livstressen. Kroppen säger ifrån, skickar skarpa varningssignaler om att det är dags att bromsa in. Med lite tur och professionellt stöd och kanske ett ingrepp går det säkert bra, det vet jag. Ändå finns oron där. Hur ser mitt upplopp ut? Hur ska mitt uppbrott klaras av? Klarar jag ens av ett uppbrott. Tivlet gnager och stressar. Samtidigt. Dagar av lust och styrka, fysisk och mental. Cykelgläjde, löpgläjde, alla lätta steg under hösten. Seger i en (sista?) orienteringstävling efter lopp med flyta och eufori mitt i pandemin. Men resten, livstressen, den jagar mig dag och natt. Vill vara närvarande, deltagande ett tag till men inser på något sätt att jag måste börja trappa ned . Vill finnas med ett tag till, uppleva livsglädje och vägen ur pandemin. Vill kunna klara de tuffa farväl som jag vet väntar. Vill kunna bryta upp och börja om en sista gång. Vill, vill men känner mig vilsen, valhänt, velande, viljefattig, vek och vemodig. En livssorg har dragit in och förmörkar tankarna. Men jag ska resa mig, igen. Jag ska stå stark, igen.
