I det stora och det lilla bor livet. Det liksom slingrar sig fram mellan stora och små händelser. Det är lätta att fångas av det ena eller det andra. Att bli fullt upptagen av det stora, det därute, arbetslivet fullt av möten och viktiga beslut. Eller fastna i det lilla, fylla dagarna med listor på rätt saker som ska köpas, rätt färger på tapeterna enligt den senaste inredningstidningen eller vem som är med vem enligt senaste skvallret på stan.
Jag är upptagen av livet och levandet, att just undvika att fastna i det ena eller det andra. Jag blir irriterad på den lokala värmländska politiken som enögt bara ser sig själv och det värmländska och helt missar sammanhangen, det lite större perspektivet. Jag blir störd när jag själv hamnar vid köksbordet och bara sitter och tänker på och letar efter saker som ska köpas, när jag ofrivilligt eller frivliigt låter mig reduceras till en enbart konsumerande varelse.
Helt hopplös blir den politiska debatten när alla inser att vi måste byta färdväg, att vi är långt inne i konsumtionssamhällets återvändsgränd och måste backa ut men de enda som ser det kallas för flummare och idealister. Då blir jag både arg och frustrerad för jag sitter med svaren vid mitt skrivbord varje dag, svaren på hur det blir om vi inte slår back idag. Värmen, vattnet, torkan, matbristen, flyktingströmmarna som vi redan nu ser och inte vet hur vi ska möta. Nog nu i det stora och dags att vakna upp i det lilla.
Försöker mig på lata semesterdagar hemma i det lilla. Det går inget vidare. Jagar runt och fyller dagarna med arbete i hus och trädgård. Försöker sitta stilla och läsa men det går inget vidare. Kommit en bit in i läsäventyret med Gustav von Rosen i Etiopien. Känner och minns det där, inte Etiopien men Biafra och matbomberna. Så är jag där igen i det stora, i svältkatastrofernas och inbördeskrigens Afrika. En spännande resa bort från kolonialtiden men fylld av elände. Det pågår ett under i många Afrikanska länder men på Afrikas horn står det still. Ogaden-provinsen, Somalia, Eritrea, Etiopien, lika nu som då på von Rosens tid.
Stort och litet om vartannat. Grannen lägger sten, jag läser om Etiopien. Gissar att vi inte har mycket att prata om, så vi pratar inte. Så är det här på vår gata. Grannar hälsar knappt längre. Häckar hålls höga. Var och en är sig själv nog. Något har gått snett, något fattas, så känner jag som är ett barn av 60-tal och 70-tal och gemensamma fester på gatan, umgänge grannar emellan, en hjälpande hand med husmålningen. Så var det då, inte nu längre.
Fast jag blir glad i hjärtat när ropen på Babuschka ljuder över gatan. Här pratas det ryska och svenska om vartannat och vi hälsar på varandra, på svenska. Jag gillar det ryska, har alltid gjort och det beror nog på att jag redan 1972 var i Moskva, sen 1975 och därefter i Baltikum 1983. Ryssland och ryssar har en plats i mitt hjärta och därför ser jag på Ishavet på 30 dagar med särskild glädje. En spännande resa i norra Ryssland med intressanta och nära möten med olika människor längs vägen. Programledaren Ville pratar både finska och ryska och kommer med sitt lagom råbarkade sätt människorna väldigt nära. Sevärt!
Kommentera