Myren breder ut sig, vinden viner och solen skiner. Det är nåt magiskt med septemberdagarna på myren.

Tänker på alla mil jag löpt där ensammen i gummistövlar. En vanlig lördag förmiddag, två timmar på myren, vätskan ställd i nåt hörn. Plötsliga möten med rovfågel och älg, spår av livet i skogen där i myren.

Eller på hjortronjakt i sensommartid, eller som nu på tranbärsfångst i den fagra och doftande septembermyren. Det är nåt särskilt med mig och myren, en känsla som drar igenom kroppen, tankar på vinter och spår.

Tänk så många mil skidor det blivit på myrar, i Vasaloppsspåret, på Hovfjället och vid Harsagården. Tänker också på alla mossar jag trampat igenom. I min barndom och ungdom var Orrmossen ett begrepp, en karta och en plats omgiven av myter och legender. Orrmossen och masterna, TV-masterna, eller Nackamasterna helt enkelt.

Finaste mossarna finns i kanske i Tyresta nationalpark, upp runt Höjden och Årsjön. Doft och pors och skvattram, häckande fiskgjuse och då och då från havet en och annan havsörn mäktigt glidande över hällmarkerna.

Längtar myr och mosse, längtar bort och hem till mina myrar och mossar.

Kommentera

Publiceras ej