Det är en konstig resa, livet. Nu sitter jag här i ett hus på en plats jag aldrig någonsin kunnat ana att jag skulle hamna på, varken då eller nu. Man fattar en massa beslut och så plötsligt en dag vaknar man upp och undrar vad det vad som hände, varför allt gick så fort, alla dessa dagar och nätter, alla dessa möten, festliga tillfällen och jobbiga träningspass i motvind, oron, glädjestunder med barnen som små och som större.Relationer som spruckit, kärlekar som kommit och gått. Ett liv, så som det bara blev medan jag var fullt upptagen av annat.
Nu bromsar tiden in en aning. Dagarna är lite längre, det finns mer tid att tänka, mer tid att välja, att göra val som förr inte kunde göras. Jag vet inte om det gör det lättare, det känns inte så. Blicken sveper lite långsammare, orden kan väljas mer noga, besluten övervägas, ändå är det samma liv som levs, mitt liv som jag valt att leva det, som mina beslut format det, som min uppväxt och uppfostran format mig, värden och värderingar som är lätta att bära i livets ryggsäck, det har jag alltid tyckt de gånger den behövt packas om.
Resa fortsätter och ju längre jag reser ju mer förstår jag vad som format mig och formar min resa. Det glimmar till då och då i TV-rutan, i en intervju eller en artikel tidningen, en bok, platser jag passerar. Jag märker att jag håller på att bli mig själv, så sån som jag blev, som jag blivit, så sån som jag är. Kanske är det här skrivandet också ett sätt att bli till, att bli den jag är? Eller kanske ännu mer den jag är? Det är vad jag tror, därför skriver jag.
Kommentera