Nittiotre minuter efter startskottet står jag utanför Kungliga Operan med en medalj om halsen och en plastkasse i handen. Det är över.
 
Vi sprang in i en tunnel och kom ut på Vasagatan och redan där förstod jag vart det skulle bära, den där soliga lördagen i september. Hoppas gör man alltid på mirakel men de inträffar sällan. Träningsdagboken talar sitt tydiga språk och det gjorde också kroppen i lördags.
 
Spring inte fortfare än du klarar av sa låren redan vid Norra Bantorget. Fleminggatan förbi jobbet, Kungsholmsstrand och sen vändningen borta vid DN, visst gick det men inte med det klipp i steget jag vet att jag har, eller hade i alla fall. Norr Mälarstrand i motvind var tung, bortåt Slussen gick det bättre och Söder Mälarstrand är aldrig fel, det går alltid lättare på rätt sida om Slussen.
 
Från Hornstull till krönet på Sank Paulsgatan förbi Södra Station, där är jag i mina riktiga hemkvarter och vid Tanto stod farsan och brorsonen och hejade och det kändes bra. Längs inspurten på Skeppbron stod det mycket folk och jag försökte trycka på lite, ta ut lite av det som finns där längst därinne. Det gick väl sådär. Nittiotre minuter prick, sen var det över för den här gången.
 
Jag är nöjd. Ett lopp kvar nu, längs vattenvägarna i staden som yngste sonen kallar "nästan som Stockholm". Det blir ett par svängar runt ett slott igen, sen väntar vintern och skidorna på mig. Nästan glömt att det är skidåkare jag är men det dröjer inte nu, snart är frosten här och då kommer hela mitt väsen att byta fokus, det vet jag.  

Kommentera

Publiceras ej