I en mulen förmiddag i juli rullar bilen uppför backen mot den Jernbergska fäboden. Till helt nyss var vägen asfalterad och min absoluta favoritväg för rullskidor. Nu bedrar snålheten väghållaren och det är oljegrusat och mullrar dovt i hela bilen.
Sista biten in är vägen lagad efter sönderkörning av skogsmaskiner, en smal sträng av singel leder in mot stugan på bergskanten vid myren. Nyligen stod storskogen här men nu är det hugget och stugan ligger öppet med milsvid utiskt över myrar och skog ned mot Västerdalälven.
Hit upp går många stigar och skogsbilvägar och det var hit han sprang, Sixten Jernberg. Han sprang till arbetet, sprang från arbetet, sprang till mor och far, sprang och gick på jakt och fiske. Jag står mitt i Jernbergs rike, skogen och myrarna som skapade Sveriges främste olympier här svävar hans ande fortfarande.
Nere på myren är det torrt. Marken sviktar som en mjuk tartanbana och söder ut lutar det emot i en kilometerlång mota, åt norr ringlar eggen och den slutar inte förrän långt ut i sjön, 15-20 kilometer bort, löpbart hela vägen. Jag tar några löpsteg och glider iväg över myren med bärhinken i hand, det är hjortronår i år och det lyser rött och orange på tuvorna.
Myren lockar fram löplusten. Det är lätt att förstå och framförallt känna själva hemligheten bakom Sixtens idrottsprestationer. Kanske ett utanförskap, behovet av att hävda sig men framförallt lusten och kärleken till markerna, svårare än så var det kanske inte. Jo, såklart också en mental och fysisk förmåga att ta ut det som gick att ta ut av kroppen och ur markerna i form av träning.
Nån dag senare springer jag en och en halv mil på andra sidan dalgången. Tung kupering, motstånd, och sen mjuk och lättlöpt tallhed hemåt. Där, mitt i ett steg mellan två stenar förnimmer jag känslan av Sixten, glädjen och smärtan, tillfredställelsen, i ett med alltet. Här går det inte att undgå att bli mästare hinner jag tänka för en sekund. Och som han sa själv - tänk att det händer just här.
Ja, tänk Sixten, det händer just här och idag var parkeringen igen full av bilar och maten till lunchbuffén nästan slut. Det vallfärdas till muséet, men få kommer längre än så, och vi är väldigt få som fått bli ett med alltet, fått känna på hemligheten. Kanske blir ändring på det snart, märks upp lite spår och platser där Sixten formade sina stordåd.
Kommentera