Mitt hjärtas slag

Den hälsingska sommarnatten var ljust blå, lika blå som ramen på cykeln. Ensam hade jag aldrig gett mig av men nu var Lennart där och Leif var redan på väg till Iste. Plötsligt var vi bara på väg gnolandes vår sommarsång- "Vi är kompisar vi som lever i fantasin, sin, sin". Föga anade vid hur snabbt vid skulle vara tillbaka i verkligheten.

Vi trampade på förbi kapellet, genom Bogården och bort mot korset vid stora vägen med skylten "Iste" och "Järvsö", där på östra sidan Ljusnan strax bortom Vallsta i Hälsingland.

 

Vägen var ju bekant, samma väg som vi kom och for varje lov på väg till stugan i Nordsjö, hemma hos Per-Olof och Elsa där Leif och Lennart var fosterbarn. Det där med fosterbarn fattade jag nog aldrig då annat än att de behövde vara där för att det var dåligt där de borde vara, eller hur det nu var. Lennart blev snabbt min kompis, en förtrogen på det där sättet som inte rikigt kan beskrivas.

 

Vi levde de där somrarna och vintrarna som en slags Bombi Bitt. Vi rodde över Bysjön bortåt Bogården och där tjuvrökte Lennart och jag bjöds väl också på en cigg, tog röken i mun och spottade. Sen rodde vi drag tillbaka och kom alltid hem med gäddor eller välgödda aborrar. Men dom där roddturera var så mycket mer. Därute på sjön var vi fria, sjöng vår sång och pratade om livet och tjejer och sånt. Jag blev en annan av den där tiden, under dom där roddturerna, dagarna med Lennart. Kanske blev jag mer av den jag redan var, från början. Vi levde verkligen i fantasins värld och Hälsingesommaren ville aldrig ta slut. Kanske var det där jag började skriva också, åtminstone minns jag att vi filade på kärleksbrev till flickor vi drömde om, eller ville drömma om. Skrivandet kom nog av sig när Leif och sonen i huset Lars kom på oss och gapskrattande läste högt hur Lennarts brev.

Nu var vi på väg mot Iste, på varsin cykel. Min saknade kedjeskydd och tappade kedjan hela tiden, det minns jag, men till slut kom vi fram tiil dansen i Iste. Mätte idag på kartan och inser att det är sju kilometer till Iste och de måste ha tagit ett bra tag bara att komma dit, tillräckligt för att göra mamma rejält orolig.

 

Det tänkte inte vi på då. Vi cyklade på där mellan dröm och verklighet mellan dammiga landsvägsdiken och linblomsblå fält. Kanske ville vi studera verkligheten, den verklighet vi diktade om där i båten, på bryggan, uppe i höblåsen på logen och alla andra kryp in som en hälsingsk bondgård kan erbjuda.

I Iste var det dans på logen och full fart i bagageluckor och buskar. Fest helt enkelt, raggarfest och folkfest, fylla och frieri i sommarnatten. Kan nog ha varit 12-13 år kanske, möjligen fjorton men absolut inte mer. Jag var på förbjudet äventyr på förbjuden mark, det var helt klart. Det enda jag minns idag av den där festen var att Leif, Lennarts bror, råkade i slagsmål, att en öl som han hade i ena bootsen gick sönder och att vi hjälpte honom tömma ur ölen och plocka bort glaset. Full var han och alla andra. Sommarnatten var ljus och det mesta som jag kände och såg var förbjudet. 

Vägen hem var inte lika tjusig, Tror nog vi blev upphämtade nånstans där kring Bogården och jag tror inte den var uppskattat, vår utflykt i fantasin. I minnet är den där turen i alla fall ljust bevarad. Livet blir liksom inte mer levande än en hälsingsk sommarnatt på dans i Iste. Nån vecka senare ljustrade vi ål i ån, lika förbjudet det. Jag blev bjuden på snus på bryggan vid sjön och spydde och på vägen hem silade vi ljumma komockor mellan tårna. 

 

Det här inlägget kom till mig när jag hörde Hellsingland Underground för första gången, första raden i första låten och sen kom Iste och den där sommaren farande. Tänk ändå vad musik kan göra med minnet och för minnet.

" Summer is here again I´m riding on my bike, schools out....." (The Spark That Never Dies, Hellsingland Underground).