Mitt i alla helgons tid, fridens tid. Mörkt och stilla över Östra Fågelviks kyrkogård. Ljusen brinner fridfullt, ingen vind och ljummet i novemberluften. Löven har fallit över gången där vi går, även i år. Kan nog vara femte, sjätte året som våra ljus tänds i minneslunden i Östra Fågelvik. Ljusen brinner för Einar och Carin, Iris och Svenne, Ester och Jonne. Ett särskilt ljus brinner också för Linus, systerson, kusin och storebror. Lika svårt nu som då att förstå, varför.

Vi rullar hemåt i mörkret, hem till ljuset och värmen, hem till lammsteken och den gyllengula couscousen, de honungsrostade grönsakerna. Hem till äppelpajen på våra egna Ingrid Marie. Hem till friden i alla helgons tid och för en dag, en kväll är vi där tillsammans, alla både vi som är kvar och de som lämnat oss.

Jag bär snusnäsduken runt halsen så jag inte är bar där, som mormor alltid påpekade. Duken som Jonne broderade ligger klar för strykning. Einars priser blickar ned från skåpet i hörnet och på borde i köket ligger Söder om söder och berättar om Nackanäs och de andra ångsluparna på Hammarby sjö som Svennes och Esters pappa körde från Vintertullen. I köket, nu övermålad i vitt sitter fortfande bården kvar som Linus hjälpte mig limma upp en sommar för länge, länge sen. Alla är med oss ikväll, på sitt sätt. Alla är med till bords på alla helgons kväll.