Massar med snö och många skidmil genererar inga bloggtexter har jag märkt. Idag blev det uppenbart när löpskorna kom på och en mil blev sprungen. Genast började hjärnan tänka texter och idéerna sprutade fram. Det måste vara något med löpningen som hjärnan gillar.
En blogg som tystnar är ju inte mycket att ha. Hade tänkt stänga ned, redigera och göra blok av det här. Ja, det heter blok när en blogg blir en bok, det har jag lärt mig. Nu vet jag inte riktigt hur det ska bli. Kanske blir det en blok ändå, men också fortsatt bloggande men kanske och troligen i annan form. Måste bara hitta den formen och tiden, inspirationen, meningen, utan den inte ett ord.
Men nu är vintern här. Mitt i vintern är vi. Länge sen decembermörker och långt till vitsippsbackar, mitt i. Om några veckor värmer solen om och dom verkligen fina skiddagarna väntar. Då har jag också gjort min tionde resa i i Vasas fotspår (egentligen elfte om jag räknar in en Kortvasa). Hela mars ska jag bara njutningsåka, fast kanske, kanske får jag lust och åker nåt lopp till, jag gillar ju klisterföre mer än allt annat och framåt vårvintern är det något särskilt med skidåkningen, det har det alltid varit för mig. Kanske är det för att jag är ett vårbarn?
När skidsäsongen går mot sitt slut är det bara veckor kvar till födelsedagen den första dagen i maj. Känns just nu avlägset och långt borta, lika långt borta som 50-årsdagen kändes när man tänkte framåt i tonåren. Nu är den snart här ändå och det känns märkligt och stort. Tänk att det gick ända hit ändå, livet. På 49 innan 50. Våren kan nog inte vara långt borta, inte efter den här vintern.
En blogg som tystnar är ju inte mycket att ha. Hade tänkt stänga ned, redigera och göra blok av det här. Ja, det heter blok när en blogg blir en bok, det har jag lärt mig. Nu vet jag inte riktigt hur det ska bli. Kanske blir det en blok ändå, men också fortsatt bloggande men kanske och troligen i annan form. Måste bara hitta den formen och tiden, inspirationen, meningen, utan den inte ett ord.
Men nu är vintern här. Mitt i vintern är vi. Länge sen decembermörker och långt till vitsippsbackar, mitt i. Om några veckor värmer solen om och dom verkligen fina skiddagarna väntar. Då har jag också gjort min tionde resa i i Vasas fotspår (egentligen elfte om jag räknar in en Kortvasa). Hela mars ska jag bara njutningsåka, fast kanske, kanske får jag lust och åker nåt lopp till, jag gillar ju klisterföre mer än allt annat och framåt vårvintern är det något särskilt med skidåkningen, det har det alltid varit för mig. Kanske är det för att jag är ett vårbarn?
När skidsäsongen går mot sitt slut är det bara veckor kvar till födelsedagen den första dagen i maj. Känns just nu avlägset och långt borta, lika långt borta som 50-årsdagen kändes när man tänkte framåt i tonåren. Nu är den snart här ändå och det känns märkligt och stort. Tänk att det gick ända hit ändå, livet. På 49 innan 50. Våren kan nog inte vara långt borta, inte efter den här vintern.
Kommentera