Läser i dagens blad att ute är inne. Man tar sig för pannan. Det som alltid varit och är den innersta meningen med allt mitt idrottande, den självvalda vägen i okänd mark, den frid i sinnet och härliga känsla av utmattning som bara den som sprungit ett tvåtimmars pass i en oktoberblöt myr kan känna, den känsla av upprymdhet som bara det perfekta fästet och glidet i ett nydraget spår en marsmorgon kan ge, allt detta förpackas nu och säljs på en marknad för vilsna själar från gymmens skrymslen och språng.

På bilden rullar en kvinna ett traktordäck under överinseende av sin personlige tränare. På en annan bild springer en grupp löpare längs en promenadväg och bildtexten berättar detta är en klass som tränar löpning där särskilt fokus läggs på löptekniken. Ytterligare en kvinna paddlar kajak under sakkunnig vägledning, det får man anta i alla fall, av sin personlige tränare.

För mig känns allt främmande. Drabbas av en mix av vrede och förstumning. Så här kunde det alltså gå, så här fel, så här galet. Det som förr var i föreningslivets innersta kärna säljs nu på en kommersiell marknad där personliga tränare och koncept är melodin. Allting förpackas, döps om och kläs i nya förtrollande kostymer. Från ett beroende till ett annat slussas vilsna själar, från gym till utomhusgrupper och personliga tränare. Jag hatar det.

Jag missunnar ingen att upptäcka idrottens och motionens alla fördelar, fysiskt och mentalt, det är inte det. Det jag har svårt för är kommersialiseringen, det råa köpslåendet, produktifieringen. Hur kunde idrotten släppa greppet och låta detta ske? Var finns motkrafterna? Vem står upp för alternativen? Var finns idrottsföreningarna som fångar även motionsidrotten? Och säg nu inte Friskis och Svettis, en ulv i fårakläder om du frågar mig, lika mycket och framförallt lika lite förening som Coop eller OKQ8 lyckas vara idag. Nej, jag menar skidklubbar, friidrottsföreningar, kanotklubbar eller vad det nu kan handla om. En liten motkraft ser jag i orienteringsrörelsen men även där smyger sig andra krafter in och orienteringen är vilsen och kluven idag trots att förmågan att hitta rätta borde ligga i blodet så att säga. Orienteringen är i jakten på pengar och medias uppmärksamhet på väg att överge sina kärnvärden och sin ursprungsidé. I en del kretsar kallas detta för utveckling men jag är rätt säker på att det är avveckling eller möjligen anpassning, räddhågsen anpassning. Orienteringen var en gång i tiden skogskarlar och skogsflickors idrott, mytomspunnen, tuff, utmanande, kretsloppsanpassad från starten. Två mil ensam i natten med klent pannlyse och utan sällskap var inget för veklingar. Bertil Normans berättelse från natt-SM 1968 är fortfarande en berättelse som jag gärna läser om och om igen och fångas av, tankens skärpa under kroppslig möda så väl fångad.

Ser jag tillbaka på mitt eget liv så är jag glad att jag fick den fostran jag fick, hemma och senare i skolan och föreningslivet. Hjälp till självhjälp, eget ansvar för egen träning, föreningskunskap och demokrati, tvätta kläder och sköta utrustning, komma tid och packa väskan själv. Jag är glad och tacksam för den livskunskap som idrotten gett mig, kunskaper som jag har nytta av varje dag. Jag minns alla berättelser, alla trollbindande stunder på nedersta laven i bastun, på en fällstol i skogen, i en tjärdoftande vallabod.

Mest av allt gläds jag åt att jag fick makten över mitt eget liv och idrotten som en del i detta. Att ingen produktifierade det och band mig till abonnemang och personliga tränare eller döpte om min begreppsvärld så att löpning blev running eller cirkelträning bootcamp. Och vad hade myrlöpning hetat idag – swamprunning?

Nä dra mig baklänges, som Pippi nog hade sagt. Det var helt enkelt bättre förr, typ.

Kommentera

Publiceras ej