Jag står utanför. Räknas inte längre. Ensamstående med tonåringar finns inte. Inga erbjudanden om rabatter på resor och hotellrum som passar, inga format i köttdisken avsedda för mig eller oss och utesluten helt i fikabordssamtalen på jobbet. Jag har ingen sommarstuga, ingen båt, inga släktingar som invaderar mig, inget käckt svar på frågan som aldrig ställs - och vad ska ni göra i helgen? Får inte ens frågan för jag finns inte.
Läser Åsas Linderborgs "Mig äger ingen" och känner igen mig i härdarmästare Leif Anderssons livsöde, utanför allt, Likt Leffe går jag här och stryker mina dukar, lägger en blomma i badrummet och tänder lampor i fönstren. Håller jämna steg med grannarna i skötseln av trädgården och får allt att se ut som nästan normalt, som om jag passade in i mallen. Men ingen tilltalar mig, Det finns inget att prata om med en ensamstående man, ingen törs fråga något.
Mig äger ingen, knappast ens jag själv skriver Ekelöf i sin dikt. Nej, knappas ens jag själv. Trampar på i statens hjul år efter år på samma sätt som Leffe i över 30 trampade till Metallverken och hem igen. Sen tandlös och arbetslös och fattigmansbegravning vid dryga 60. Det är väl ungefär det som är att vänta även om tänderna nog lär sitta kvar efter allt ingrepp av folktandvården.
Annars är ju förfallet i full gång. Hör illa, ser illa, har migrän och en hyperkänslig prostata som lätt blir irriterad på livet. Vid tinnigarna gör dom första gråa håren försiktiga framstötar och nästa år är studiemedlen betalda. Femton år kvar till pensionen. Gäller nog att noga välja vad man vill ha uträttat nu, i yrkeslivet. Och vad har jag presterat hittills, egentligen? En massa ord., tusentals texter för tidningar och webb. Ögonblicksbilder som bara lever kort, flammar till som gnistor från en eld och sen försvinner ut i det stora mörkret. Kanske är det så också med våra liv, som gnistor som glimmar till i det stora mörkret, lyser en kort sekund och försvinner sen ut i världsalltet.
Livet är en märklig gåva att trots allt vara tacksam över. Går naturligtvis inte att undgå att reflektera över min systerson som alldeles nyss själv släckte sin gnista vid 25 års ålder. Hur tänkte du L? Och den lika dumma som sjävklara frågan som du lämnat oss alla med - varför? Du glimmade brann och försvann. Hoppas vi ses igen i Nangiala.
Läser Åsas Linderborgs "Mig äger ingen" och känner igen mig i härdarmästare Leif Anderssons livsöde, utanför allt, Likt Leffe går jag här och stryker mina dukar, lägger en blomma i badrummet och tänder lampor i fönstren. Håller jämna steg med grannarna i skötseln av trädgården och får allt att se ut som nästan normalt, som om jag passade in i mallen. Men ingen tilltalar mig, Det finns inget att prata om med en ensamstående man, ingen törs fråga något.
Mig äger ingen, knappast ens jag själv skriver Ekelöf i sin dikt. Nej, knappas ens jag själv. Trampar på i statens hjul år efter år på samma sätt som Leffe i över 30 trampade till Metallverken och hem igen. Sen tandlös och arbetslös och fattigmansbegravning vid dryga 60. Det är väl ungefär det som är att vänta även om tänderna nog lär sitta kvar efter allt ingrepp av folktandvården.
Annars är ju förfallet i full gång. Hör illa, ser illa, har migrän och en hyperkänslig prostata som lätt blir irriterad på livet. Vid tinnigarna gör dom första gråa håren försiktiga framstötar och nästa år är studiemedlen betalda. Femton år kvar till pensionen. Gäller nog att noga välja vad man vill ha uträttat nu, i yrkeslivet. Och vad har jag presterat hittills, egentligen? En massa ord., tusentals texter för tidningar och webb. Ögonblicksbilder som bara lever kort, flammar till som gnistor från en eld och sen försvinner ut i det stora mörkret. Kanske är det så också med våra liv, som gnistor som glimmar till i det stora mörkret, lyser en kort sekund och försvinner sen ut i världsalltet.
Livet är en märklig gåva att trots allt vara tacksam över. Går naturligtvis inte att undgå att reflektera över min systerson som alldeles nyss själv släckte sin gnista vid 25 års ålder. Hur tänkte du L? Och den lika dumma som sjävklara frågan som du lämnat oss alla med - varför? Du glimmade brann och försvann. Hoppas vi ses igen i Nangiala.
Kommentera