None

Jag läser Saknaden av Ulf Lundell och inser att jag glömt hur bra den romanen är. 

Den börjar och slutar i kvarteren runt Tyska Kyrkan i Gamla stan, där där vi gick häromdagen och stegen ekade i dom tomma gränderna och varje minut kändes evighetslång och vi frös i novemberkylan och du försiktigt värmde dig i min famn och jag önskade att Florians lägenhet hade legat runt hörnet med sin kakelugn och sin trappa upp på taket. Då hade jag kunna berätta för dig om stans alla kyrkor och tak och alla tak i stan som jag skottat fria från is och snö den där vintern när jag grinade arbetslösheten i ansiktet genom att skotta mig fram över taken och vi hade kunnat sitta kvar där till natten och titta på stjärnorna och dricka vårt te och prata om våren, havet och koltrastsången.

Nu sitter jag här med min saknad och min längtan i ensamhet. Borde åtminstone ha den där tekoppen vid min sida att värma mig med. Alla ensamma dagar känns så meningslösa och bortkastade. Det här är inget liv, det är som om paustangenten tryckts in permanent och bandet stannat eller skivan hakat upp sig. "Som min själ har gått ifrån mig för att vara hos dig så saknar jag dig", sjunger Ulf från bottenvåningen.  "Vi tar oss fram så gott vi kan mellan dröm och verklighet, vi blir vad vi väljer, vi blir vår ensamhet".

Sådär önskar jag att jag kunde få till det om dom känslor som just nu plågar mig. Har jag valt den här ensamheten? Sitter jag i det här tomma huset för att jag ville det själv? "Kroppen har sin hunger, ögat sin lust men det är ditt väsen jag är mest förtjust i ", sjunger han vars texter aldrig lämnar mig ifred. Önskar att jag kunde frigöra mig från allt det där, alla drömmar och all längtan och saknad, men det är omöjligt. Det är det som är hela livets mening, det har jag blivit påmind om, nu igen.

Helt utan förvarning lades en mening i mina dagar, en dörr öppnades på glänt utan att jag själv var där och låste upp. Någon kikade varsamt in, försiktigt, försiktigt och jag blev så djupt berörd och ville visa, inte stänga dörren och gömma skatterna. För som Knyttet så riktigt säger "vad ska man med alla vackra stenar till om man aldrig får visa dom?"
Men nu läggs stenarna varsamt tillbaka på sina hyllor i mitt livs bibliotek och dörren glider sakta igen. Kvar stannar en intensiv känsla av liv och levande. Faan. Jag lever! Och livet går vidare. Men du, möt mig på Rialto, om du har din längtan kvar.

Kommentera

Publiceras ej