Hela hösten har jag bott i New York och jag är kvar där än. Det är musiken som håller mig kvar. Går gata upp och gata ned i sällskap med Carole King, Laura Nyro, Elliot Murphy och många andra.

Jag visste det redan från början, att jag skulle bli kvar. Efter alla år med Bruce flöt liksom NY-blodet redan i mina ådror. Så lätt att identifiera sig med förortsmusiken, resorna in till NY från Freehold, "gonna make it thru the tunnel", samma resa som från Enskede över Skantullsbron in till city, nästan i alla fall...
Nu har jag fastnat i NY på allvar. Det började med att Elton John tipsade om Laura Nyro och på den vägen är det. Sen åkte vi till Arvika och såg Elliot Murphy en magisk kväll på Ritz. Efter det har jag suttit med Spotify och åkt kors och tvärs på en musikalisk resa genom framförallt 70-talets New York. James Taylor och Carole King och You got a friend, Send in the clowns med Frank Sinatra, Up town girl med Billy Joel, en massa Bruce, Ramones, Mink de Ville och så Blondie såklart och Lou Reed och...ja, det tar liksom aldrig slut. Nu väntar det stora projektet, att som Johnny Cash göra min The list och lämna till grabbarna så dom vet vad det är som gäller. Men var börjar man? Det finns ju en NY-lista att göra med 100 låtar, en London-lista, en Stockholms-lista. Att bara plocka ut 100 låtar, dom 100 viktigaste, går det verkligen?

Fick en tanke idag i alla fall, en tanke om starten. Det måste blir Beatles She loves you och sen Fröken Fräken med Sven-Ingvars, dom två första låtarna jag lärde mig och "spelade" på min skivspelare gjord av en tom russinask med skivor av papper och sen egen sång bara - Schlafs oh jä jä. Efter det blir det svårare men jag vet att jag köpte Santanas Borboletta för att omslaget var snyggt, hade ingen aning om hur Santan lät då men den är bra fortfarande. Sparks Indescreet köpte jag också för omslaget. Lundells Törst fick jag på kasett 1977 och spelade på kassettbandspelare på elvhemmet i Torsby. Där bodde jag grannet med Calle "Yankee" Eriksson från Borås. Han kom direkt från college i USA och satt på rummet med en vit skiva med snyggt foto på en svart kille med saxofon och en rufsig, tunn typ i skinnjacka. Musiken lät lite skum, lite blås, piano, stökigt, lite jazzigt ibland, vi lyssnade inte så noga, tyckte det var skumt. Skivan var Born To Run med Bruce Springsteen and The E-street band. Det skulle bli läge att omvärdera den kan jag säga, men det dröjde ända till 1980, efter den bästa konserten jag varit på, The River-turnén, Johanneshovs isstadion 1981. Efter det blev allt annorlunda, sattes en nivå för vad en konsert kan vara, vad som är rock´n roll.

En lista verkar begränsande, jag tror jag fortsätter med min Åkes bästa som redan ligger i Spotify, den får bli vad den blir, en blandning av gammalt och nytt, av sånt jag lyssnade på förr och sånt jag lyssnar på idag. En sak är i alla fall säker, Spotify har öppnat dörren till en skattkista och resväska som just nu ser ut att vara utan botten. Häromdagen for jag förresten till Texas med Per "Bjurre" Bjurmans Texas-lista. Undrar vart nästa resa bär?

Kommentera

Publiceras ej