Mitt hjärtas slag

Jag är unik. Efter fem veckors semester på hemmaplan och otaliga turer till det stora köpcentrat väster om stan och några andra studiebesök i Semestersvenskens vardag känner jag mig verkligen unik, udda och inte alls som andra.
Jag är nämligen en svensk man som både till vardags och i synnerhet under semestern:

• byter om innan jag åker och handlar och slafsar inte in någonstans som jag nyss gick hemma i trädgården
• saknar helt tatueringar på armar och ben, har bara dom ärr som livet givit
• försöker tillämpa någon form av trafikregler i gångarna i butikerna
• proppar inte igen entréer med min barnvagn, kundvagn eller med mina bekanta från campingen
• tittar inte på Lotta på Liseberg
• köper inte tre påse-låda-viner och ett flak Sofiero på lördagseftermiddagen
• grillar inte så fort solen skiner en eftermiddag
• tränar nästan varje dag i någon form
• läser flera böcker, ser film och skriver blogg
• tycker om att läsa barnböcker
• gnäller inte på vädret och gillar regn
• längtar alltid efter hösten, sommaren är hysterisk och överskattad
• lyssnar till både Frank Sinatra och Son Volt, på samma dag
• byter gärna en TV-kväll mot en långpromenad

Den här sommaren har verkligen fått mig att inse hur annorlunda jag är som inte gör allt det där man borde. Undrar hur det blev så, hur blev jag det orginal jag är? Ser en dokumentär från Brunnsberg i Dalarna och skrattar när jag ser att den är textad. Den där varianten av älvdalska är bekant och inte alls svår, varken den eller Lima-målet, hälsingsskan eller nån annan dialekt jag bär nära mig. Sån blev jag av min livsresa från söderförort till Värmlandsskogarna. Från mitt älskade lekberg Skepparkrans berg i Björkhagen till betydelseplatser som Alsterdalen, Hovfjället och Tvättstôga vid Brockens strand.

En resa i skogar och spår, längs färdvägar vida med möten som stannat kvar för evigt och format mig till den jag är. Möten med människor, riktiga människor, långt från dom Semestersvenskar jag ser när jag sitter där en lördagsförmiddag i köpcentret och bar undrande över allt och ingenting och ett ord som helt osökt kommer fladdrande är folkhemmet. Var tog det vägen?