Året är 1970, och det syns kanske. Allt går i rödbrunt på nåt sätt. Måste ha varit senaste modet, eller. Uppradade sitter vi i alla fall i våra modekläder, Enskedeskolans blåsorkester, på scenen i samma skolas aula. En mycket vacker aula, nästan som en kyrksal med fasta bänkar och vackra fresker på väggarna.
Jag sitter där längst fram med min B-kornett. Alla andra har trumpet och jag minns hur jag ömsom var stolt över kornetten ömsom längtade efter en riktig trumpet i mässing. Manchesterbyxor och hemsydd skjorta utan kragsnibbar, rejäla promenadskor. Det är nåt lugnt och stabilt över det hela, lite proggigt det medges, fast traven med låga pallar som jag sitter på ser lite ranglig ut.
Orkestern är alldeles nybildad och vi är orginaluppsättningen. Fick inbjudan häromdagen till 40-års jublileum. Hälften av gänget spelar ihop fortfarande och totalt är vi över 100 musiker som nån gång blåst i luren i skolans stolthet. Finns så många minnen som plötsligt kryper fram. Stelfrusna fingrar i yrsnö på Valborgsfirandet på Östbergahöjden, turnén till Moskva och Leningrad och den där söta lemonaden som serverades till allt. Och alla basarerna i församlingshemmet hemma i Enskede. Det var en annan tid, förr i tiden, innan allt gick så fort och alla hade tid. Det skulle vara en blåsorkester lite överallt på gator och torg och vi spelade på Årsta torg, Skansen, ja varhelst det behövde livas upp med lite Sousa-marcher och gamla slagdängor som That´s a plenty.
Vid gjorde en lång rad spelningar till riksteaterns uppsättning av Jorden runt på 80 dagar också, med Lars Lind i huvudrollen. På kuppen lärde jag mig hela föreställningen utantill och skrev ned den så vi kunde spela den i skolan, tror jag. Minns i alla fall hur jag skrev ur mig det där, och Annabel tog hand om det, Annabel med klarinetten som hon fortfarande spelar på. Måste fråga henne på jubileumet om hon också minns.
Konstigt förresten, 1970, och inte en tjej i orkestern. Dom började sen, Åsa, Annabel och Ingrid, och alla tre spelar fortfarande. En imponerande hängivenhet för en musik som verkligen lever i skymundan idag, långt från dom gator och torg som vi förgyllde med vår lilla orkester, eller "orkäsen" som lillebror kallade den.
Kommentera