Det är en sån där gråkulen, snålblåsig ständig skymningslördag. Envis vind från nordväst och några minusgrader, ett magert snötäcke. Ett kalt och inte alltför välstädat omklädningsrum i Karlbergsskolan i Karlskoga är början och slutet på en märklig resa genom mitt Karlskoga en alldeles vanlig novemberlördag då det borde finnas annat än att springa och se på basket, men det gör det inte, inte för mig och inte just den här lördagen.

Jag är hemma, i Karlskoga. Smeden Gustaf Adolf Birath var min mammas morfars far och hela min Birtah-sidas anfader. Gustaf Adolf föddes och levde sitt liv i Karlskoga. Det där släktforskningen och mina gener koll på, dom känner av det. Därför är jag inte ett dugg förvånad när löpturen upp på Rävåsen osynligt styr mig in på ett löpäventyr med oanade dimensioner. Rundar Karlskoga Bats hemmaarena där jag faktiskt sett en elitseriematch i baseball för några år sen. Rullar nedför åsen och upp på nästa kulle bakom Bob Cats hemmaarena Nobellhallen. Här har jag cyklat Kjells Tur sex gånger tror jag, ett väldigt fint MTB-lopp som tyvärr somnade in. Springer sista kilometern baklänges och minns hur trött jag varit här många, många gånger, trött men stolt och nöjd över att ha överlevt vansinnesfärden över stock och sten. Vid Nobelhallen minns jag också hur Hammarby crossade Bob Cats i en hockematch av gammalt gott märke.

När jag rundat ishallen kan jag inte motstå frestelsen, den nypudrade idrottsplatsen där 400 metersvarvet ligger inbjudande. Trasslar mig igenom grindarna och kör fem intervallvarv inför ödsliga läktare i grå betong. Det är nåt visst med dom där intervallerna. Minns när jag gjorde samma sak på Paavo Nurmi-stadion i Åbo en sensommarkväll när vi varit med barnen på Mumindalen i Nådendal. Så snabb och så stark har jag sällan varit och det var nåt magiskt där med Paavos ande i banan och arenan. I Karlskoga finns ingen magisk effekt men Gustaf Adolfs och kanske även Alfreds ande vilar över det hela och skänker kraft och driv som påminner om den där kvällen i Åbo.

När jag klättrat tillbaka upp på åsen blir jag stående mjölksyretung, svettig och varm på toppen och blickar ut över stan i snålblåsten. Nobels Björkborn glimmar med sin fasadbelysning i grådasket annars är det inte mycket som glimmar från toppen av Rävåsen denna novemberlördag. Känns lite ödesmättat att stå däruppe och tänka på allt, på släkten, på vänner i Karlskoga, på generna, på känslan av att vara hemma på en plats, så bekant men ändå främmande. Är det något i generna som skänker detta lugn, denna känsla av hemma på vissa platser.

Vägen tillbaka tänker jag på det där hela tiden. På Gustaf Adolf Birath, på Carl-Johan på Skyllberg, på mormor på flydda dagar och ändlösa släktband av smeder, plåt och tråd. Det är som om gruvorna, smidet, järnet har etsat sig in i mitt blod via generna. Bergtagen av decennier av hammarslag och smedjor, som om hammarslagens vibrationer forfarande slår i min kropp och själ. Hemma i Karlskoga. Ja, hemma i Karlskoga, till sist.

Kommentera

Publiceras ej