Det är Åkes fel att jag sitter här med min pilsner och min nubbe och blir gråtmild och sentimental i sommarskymningen. Åke Eriksson, plåtslagare, dragspelare och kattägare. Gift med Anna från Nordsjö i Hälsingland. Anna med sitt smittande skratt, Åke med sitt dragspel, sin svarta skinnjacka och sin vegamössa Urkraften personfierad och för evigt min stora manliga förebild. Kanske också min förebild för en stark relation. Åke och Anna.
Det är svårt att skriva det här utan att bli sentimental. Jag vet ju inte hur det gick till riktigt men nån gång 1968-69 lånade Åke och Anna ut sin sommarstuga till oss, mamma, pappa och tre, snart fyra barn. Resten är vår historia. Vi fick ett tiotal år i Nordsjö, Hälsingland hos familjen Lind, som förändrade oss på många sätt. Spåren kan tydas än idag. Vi äter messmör och tunnbröd, älskar hjortronsylt och är svaga för folkmusik i allmänhet och dragspel synnerhet.
När Åke drog igång Drömmen om Elin så sjöng vi så det hördes till Bollnäs. Jag cyklade som tolvåring olovandes på logdans i grannbyn och fick hämtas hem med bil av inte allför glada föräldrar. Vi smög längs bäckar i skogen och lärde oss ta bäcköring. Det kördes trimmad moped, mockades i laggårn och kördes in hö, Vi åkte på Hälsingehambon, besökte Snoddas i Regnsjö och Barbros mamma i "Jarse". Vi formades till nåt annat än vi var, innan.
Kanske ärvde vi också vår kärlek för katter genom denne Åke. Den store starke mannen som gick ut i skogen och sköt sin älskade katt med hagelbössan när krafterna för katten tröt. Gråtande återvände han hem och min mansroll tog form. Stark och svag på samma gång. Den skicklige hantverkaren, musiken, skinnjackan, vegamössan, historierna. Åke, du är för evigt min min hjälte. Och Anna, jag kan fortfarande höra ditt skratt, din röst., din sång i Drömmen om Elin.
Det är svårt att skriva det här utan att bli sentimental. Jag vet ju inte hur det gick till riktigt men nån gång 1968-69 lånade Åke och Anna ut sin sommarstuga till oss, mamma, pappa och tre, snart fyra barn. Resten är vår historia. Vi fick ett tiotal år i Nordsjö, Hälsingland hos familjen Lind, som förändrade oss på många sätt. Spåren kan tydas än idag. Vi äter messmör och tunnbröd, älskar hjortronsylt och är svaga för folkmusik i allmänhet och dragspel synnerhet.
När Åke drog igång Drömmen om Elin så sjöng vi så det hördes till Bollnäs. Jag cyklade som tolvåring olovandes på logdans i grannbyn och fick hämtas hem med bil av inte allför glada föräldrar. Vi smög längs bäckar i skogen och lärde oss ta bäcköring. Det kördes trimmad moped, mockades i laggårn och kördes in hö, Vi åkte på Hälsingehambon, besökte Snoddas i Regnsjö och Barbros mamma i "Jarse". Vi formades till nåt annat än vi var, innan.
Kanske ärvde vi också vår kärlek för katter genom denne Åke. Den store starke mannen som gick ut i skogen och sköt sin älskade katt med hagelbössan när krafterna för katten tröt. Gråtande återvände han hem och min mansroll tog form. Stark och svag på samma gång. Den skicklige hantverkaren, musiken, skinnjackan, vegamössan, historierna. Åke, du är för evigt min min hjälte. Och Anna, jag kan fortfarande höra ditt skratt, din röst., din sång i Drömmen om Elin.
Kommentera